Hardcandy Baby

Om en vecka sitter jag nog i Stockholm vid den här tiden.. Galet! Känns inte verkligt än. Tror inte riktigt på det ;) Får väl försöka övertyga mig själv..

Jobbade sista dagen på jobb idag och det kändes bitterljuvt. Alla är ju så underbara! Kommer att sakna dem allihop. Jag blev väldigt rörd när en av stammisarna kom fram och gav mig en låda med praliner, började nästan gråta! Så himlans gulligt. Ska aldrig äta upp dem, de ska tryckas in i en fet ram! Om jag inte får godissug en dag när jag inte har något annat gott hemma.. För övrigt ville jag bara krama ihjäl alla mina kolleger och aldrig släppa taget om dem. Aldrig har jag kännt så när jag lämnat en arbetsplats, det har alltid varit tvärtom. Det är ju min familj jag lämnar! Alla systrar, brödrar, mammor, pappor, farbrödrar.. Mitt andra hem.

Bye, bye Waynes.

Julafton var väl inte världens hit! Men vad kan jag förvänta mig med denna släkt/familj? Först blev de sura på mig för att mamma gick ut med hunden.. Jag hade sagt att jag kunde göra det, men sen glömdes det bort, jag var skittrött och kollade film med kusinerna. Då ser jag mamma ta på sig ytterkläder i hallen och säger;
- Neej, du ska inte gå! Jag ska gå!
Även om jag är så pisstrött att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
- Sluta nu, klart jag ska gå. Se klart på filmen nu!
- Nej, mamma. Jag går.
- Du ska vara hemma och ta det lugnt nu när du äntligen är ledig.

När mamma är på det humöret går det inte att rubba henne och jag som var pisstrött orkade inte försöka längre! Å därför blev jag utskälld två gånger. Wiihoo. Men jag är så van vid det, jag är alltid det svarta fåret, så jag orkade knappt bry mig. När dom alltid tror det värsta om mig känns det inte som en idé att ens försöka förklara, de har ju redan sin bild av mig.

Sen var det så många småsaker. Vissa började bråka om var de skulle sitta vid matbordet..

"Men, vem har tagit min plats?!"

"Jag satt faktiskt där!!"

"Åh, nu får jag sätta mig på en annan stol!!"

Det spelar väl för guds skull ingen roll vart ni sitter människor! Å det är alltså inte barn vi snackar om här, det är "vuxna" människor i 50-60-års åldern.

Det som förstörde hela kvällen var när min faster började diskutera min utbildning. "Hur stor är chansen att du får jobb efter utbildningen? Ska du starta eget? Det är jättesvårt, det måste du förstå. Det är sociala avgifter och så... Du vet inget om hur man driver ett företag. Du ska inte tro på allt vad folk säger. Du måste vara medveten om riskerna. Du får inte vara blåögd. Tro inte att det är så lätt, att du klarar det själv. Jag och din far har levt lite längre än vad du har, vi har mer erfarenhet i livet. Det är ett råd, ta det...."

Bla, bla bla bla.. Om man ska göra något, då måste man tro på det! Annars lyckas man inte. Hon sa att jag skulle lyssna på henne, men hon lyssnade ju inte på mig. Jag kommer inte att starta ett företag dagen efter att jag gått färdigt utbildningen, mitt mål är att förhoppningsvis kunna göra det en dag. Givetvis kommer jag då att ta reda på allt jag behöver veta, ta en kurs eller ta hjälp av någon som kan. Det kanske börjar med att jag har ett annat fast jobb och makeup och hårstylist som en hobby, tills jag fått upp en kundkrets. Kanske hyr en stol på någon salong tills jag har erfarenhet, kunskap, tid och pengar att starta eget.

Faster, jag är inte en polischef som du. Pappa, jag är inte civilingenjör som du. Men jag har hittat något som jag brinner för och det är det viktigaste för mig! Det betyder inte att jag är dum, för det är jag inte. Tro vad ni vill. Den dagen jag har mitt miljon-spa kan ni stå där. För när jag vill något, då försöker jag att lyckas med det. Jag misslyckas hellre än att inte jag inte försöker alls! Råd tar jag gärna emot, men det var inget råd jag fick. Det var ren kritik för att du ansåg att jag tagit fel beslut. Men låt mig ta det då, det är mitt problem. Inte ditt.

Nu lämnar vi det kapitlet. Jag väntar fortfarande på att en bra jul ska komma! Må det så ta tio år, men den kommer.

I fredags efter jobb åkte jag till Malmö och träffade Tobias för första gången. Han är en supergo kille! Problemet var att jag inte hade kommit över mange så mycket som jag trodde. Så det blev "lite" tårar - förlåt Tobias! Men han var förstående, det ordnade sig. Jag blev dock väldigt arg när jag insåg hur pass mycket Manges handlingar påverkat mig, hur trasig jag i dagsläget är. Därför skickade jag ett sms, för jag ville att han skulle få veta vad han gjort med mig. Jag hoppades på att han skulle inse hur dum han varit och be om ursäkt.

Men jag fick inget svar, ingen ursäkt. Det trodde jag inte heller att jag skulle få, men jag hoppades.

Tobias kom hit igårkväll, det var mysigt. Mamma tyckte om honom, hon sade att han kändes avslappnad och att hon därmed slappnade av. Att han verkade vara en snäll och go kille - vilket han är :) Jag tyckte också att han skötte sig bra, han verkade inte alls nervös. Inte ens när han skulle hälsa på pappa, som jag berättat en massa skräckhistorier om.  

Fast jag tror inte att jag är redo för ett förhållande än. Hjärtat är inte tillräckligt ihoplappat för att ges till någon annan än, det är fortfarande i bitar. Jag behöver verkligen det här Stockholmsäventyret. Vilket är ganska lustigt, för många tror att det var anledningen till att Mange gjorde slut. Att han var rädd för att det skulle gå å h-vete när jag bodde i Sthlm och då gjorde han slut innan han innan han blev sårad. Men sårade mig istället. Ja, jag vet inte. Allt jag vet är att jag behöver komma härifrån, andas ny luft, skapa nya tankar och träffa nya människor i en annan miljö. Så jag tar det väldigt lugnt med Tobias. Har sagt till honom att jag är väldigt känslomässigt förvirrad, för det är jag. Känner mig tom väldigt ofta, det är nästan värst. En ihålig Marlene, fylld med vakum.

Jag vet inte om jag tycker om Tobbe för den han är, eller om jag tycker om honom för att han tycker om mig - för att jag behöver någon som kramar mig.

Imorse när jag satt på bussen på väg till jobb fick jag ett meddelande från Mange:
Förlåt.

Gud som jag väntat på det. Det var en lättnad, spänningarna bara släppte och tårarna rann. Förhoppningsvis hjälper det mig att komma över honom. Men det är svårt, man kan inte bara ersätta någon hursomhelst. Ingen är som Mange. Å jag saknar så mycket med honom. Men den Mange jag saknar, han finns ju inte längre. Vi siktar på Sthlm och nya miljöer. 

Nyår ska jag fira med Tobbe i Malmö, det ska bli jättetrevligt! Vi är ett gäng som ska käka tillsammans, kompisar till honom, bekanta till mig. Sen blir det någon nog någon hemmafest och kanske en tur på stan efter det. Så det ser jag fram emot! Alla är så trevliga och härliga. Speciellt Tobbe :) Vi har ganska mycket gemensamt.

Å min älskade vovve Max blev påkörd häromdagen, dagen före julafton - för att pappa släppte ut honom utan uppsikt. Han sprang då bort till vägen och sprang över den, eller ja, han var på väg att korsa den då en bil kom. Som tur var sprang han in i sidan på bilen, hade han kommit någon sekund tidigare hade han blivit överkörd och antagligen inte överlevt. Tacka änglarna för det! Jag var på jobb och visste inget om vad som hänt. Hemma pågick ett bråk då mamma ville ta Max till veterinären men pappa sade nej. Han betedde sig idiotiskt och elakt! När jag kom hem tog jag ett snack med honom och fick därefter pengar av en väldigt sur pappa, så att mamma och jag kunde ta hunden till djursjukhuset. För att göra en lång historia lite kortare; Max var öm och fick därmed ta det lugnt i några dagar, han skulle bara gå korta promenader och vila mycket. Idag mår han bra, kanske har han fortfarande lite ont i bakbenen, men det ska förhoppningsvis snart vara bra. Max, vad skulle vi göra utan dig? Det hade varit så hemskt om du lämnat oss. Älskar dig, gulleplutt!



Nu är det dags att gå in och kela med min lilla mise. Ska dessutom gå upp tidigt eftersom jag ska fixa naglarna kl 9 i Hbg imorgonbitti. Äääntligen! Jag vet precis hur de ska se ut :) Efter det ska jag och Lee luncha och mysa lite. Om jag inte är sjuk, känner mig nämligen lite krasslig :S

Nattpuss på er.



Roliga kommentarer och händelser..
Imorse skulle Tobbe åka iväg till jobb å jag skulle sova vidare. Vi hade sagt hejdå och han hade gått ut ur mitt rum. Så kommer han in på mitt rum igen och frågar;
- Hur öppnar man er dörr?

Jag är uppe tidigt eftersom jag ska iväg och jobba. Står i köket och gör frukost när pappa går upp för att besöka toaletten. När han är i hallen ropar han:
- Godmorgon Barbro!
- Men pappa, det är ju Marlene som står här.
- Ah, du skulle upp och jobba ja.
- Ligger inte mamma i sängen och sover?
- Jo.
- Varför tror du att hon står i köket då?!


Det är lördag på Waynes och det kryllar av folk. Efter ett par timmar är det lätt att man blandar ihop saker och ting. Jag står på kaffestationen, dvs att jag gör kaffe efter beställning. Marie ropar;
En salamilatte, tack.
Ah, en latte med en salamiskiva i då eller?





En vanlig konversation mellan Sandra och mig;
1.) Sandra säger:

Haha, du är ju cp :P

LillaLene (blogg.se) säger:

Klart jag är

LillaLene (blogg.se) säger:

Annars tror du väl inte att jag skulle vara kompis med dig heller?

Sandra säger:

haha

2.) LillaLene (blogg.se) säger:

Vi ska ju ha lyckliga liv, har du glömt det?

Sandra säger:

Neee! Jag drömmer om det varje natt ;P

LillaLene (blogg.se) säger:

Själv drömmer jag bara mardrömmar om nätterna..

LillaLene (blogg.se) säger:

Men alla är vi olika!

Sandra säger:

haha =D

Sandra säger:

Man får inte vara negativ =P

LillaLene (blogg.se) säger:

Absolut inte, då kommer man inte till himlen..

Sandra säger:

precis =)