Hardcandy Baby

Här sitter jag och är olycklig eftersom vi inte är tillsammans längre. Tårarna strömmar nerför mina kinder och jag önskar så att jag låg i dina armar i "vår" säng. Undrar om det blir någon sömn inatt! Känns inte roligt att jobba imorgon, vet inte hur jag ska orka och sen kommer jag väl se svullen och hemsk ut. Efter allt gråtande har jag fått rosa ögonlock - å tyvärr inte på ett fint sätt.. Ser ju inte ut som skimrande ögonskugga direkt. Inte för att det spelar någon roll just nu, men saker och ting blir ju inte bättre för att jag ser ut som jag mår!

De som först och främst ställt upp är Madde, Bea, Marie, Lucy, Daniel och familjen och det är jag så glad för. Många vänner har också sändt sin omtanke.. Det uppskattas också! Kanske inte känner er så väl än, men det värmer likaväl! Utan er alla hade jag verkligen inte orkat! 

Det var så jobbigt att behöva inse sanningen igår. Att sitta och gråta i hans famn medan han strök mig över håret. Ringde mamma och bad henne hämta mig och mina grejer. Inte roligt att samla ihop mitt pick och pack och dra. Jag gav honom en kram och en avskedspuss. Den sista.. Jag som hade hoppats på att göra det i resten av mitt liv, ett tag trodde han likaså. Åh, varför ska det göra så ont? Jag vill inte det här alls.. Fastän att jag vet att han också tycker det är jobbigt vet jag att han inte sörjer lika hårt. Eller så visar han det inte för mig för min skull. Eller för hans egen skull. Jag vet inte! Skulle så gärna vilja veta om han sover nu eller ligger vaken och tänker på mig. Inte för att jag vill att han ska må dåligt, jag vill att han ska må bra. Önskar bara att det vore JAG som är nyckel till hans lycka!

Min Magnus. Du har varit så underbar. Jag saknar dig så! Förlåt för att jag gör det, men jag kan inte hjälpa det. Om jag bara hade kunnat styra det.. Vi är iallafall vänner. Å jag ska ta mig genom det här! På något sätt. För jag vet, även om jag innerst inne hoppas att jag har fel, så vet jag att det inte funkar för dig. Å det här gillar jag inte alls att säga; men det funkar inte för mig heller.

Du ansträngde dig för att ge mig vad jag ville ha, du spelade en roll för min skull. Tyvärr var det inte du! Å du ska inte vara någon annan än dig själv. Å jag har tvärtom fått hålla tillbaka den senaste veckan.. Det har ju dock berott främst på att du tagit avstånd från mig och då vill jag inte slänga mig över dig! Hoppades att det skulle hjälpa om jag inte pressade dig, om jag tog ett steg bakåt. Det har varit så jobbigt, när var vår sista riktiga kyss? Jag minns inte!! Vilken dag slutade du att älska mig? Känns som jag har försökt att kyssa dig hela veckan. Att nå dig.. Få dig att älska mig igen! Mått skit senaste veckan. Kännt mig instängd hos dig. Försökt förneka att det inte skulle lösa sig, speciellt efter den underbara veckan före. Men det gick inte. Jag ville hem, för jag kände inte mig välkommen längre!

Så jag vet, att du "gav för mycket" av dig själv, gav mig något som eg. inte fanns. Å jag gav för lite av mig själv, för att du inte kan ta så mycket jag har att ge. Har så mycket kärlek att ge! Du har sagt att du är ganska säker (minimalt osäker) på att du har gjort rätt, eftersom vi är olika. Tyvärr är jag den obotliga romantikern som hade går genom eld om det så hade krävs, för kärlek övervinner allt! Det vill jag tro på. Men du är den logiska typen som ser allt i svart och vitt, rätt och fel. Jag tänker med hjärtat, styrs av mina känslor. Men du tänker logiskt.

Det enda jag har kvar från dig nu är täcket och kuddarna vi hade i din säng. Å eftersom inatt är första natten utan dig, utan dig och din säng, vill jag ha dig här. Jag vet inte ens om det ens är en tröst men det är det enda jag kan hålla mig fast i just nu, för att lindra smärtan. Kanske gör det tvärtom verkan. Men jag kan inte släppa dig över en natt! Det kanske är sjukt, det kanske är patetiskt. Men jag vill krama ngt gosigt och stort. Å om det inte är du får jag nöja mig med mitt jädra täcke :P

Skriver här i ett försökt att släppa det. Verkar inte funka så bra! Men Mange, jag ångrar inget. Det ska man inte göra.. Du förgyllde en del i mitt liv och jag vet att jag också gjorde det för dig. 

Vet inte hur jag ska sluta, hur jag ska börja. Har så mycket att säga, känns som att jag bara skriver samma saker. Är rädd för att det viktigaste inte ska komma fram. Har hållt huvudet kallt mestadels av dagen, men nu när man inte är med sina vänner, när föräldrarna gått och lagt sig, då flödar tankarna fritt. Dessutom har jag verkligen börjat förstå att det är slut och att det aldrig kommer att bli vi igen! Aldrig en kyss, aldrig sitta och mysa i soffan, i sängen.. Inget av det som jag älskat!

Men jag tror på vår vänskap. Vi pratade i telefon imorse. Då kändes det bättre. Vi ska träffas och ta en fika någon dag och du stöttar mig! Fortfarande. Tack Mange! Vi fixar det här. 

Ska nog be mamma komma hit, för när jag andas så häftigt när jag gråter blir jag väldigt yr och händerna domnar. Inte för att jag tror att det händer något, men det känns tryggare.

Vet inte om jag klarar av att jobba imorgon. Ska se hur jag känner mig. För jag vill jobba så att jag tänker på annat  osv. Men jag kan ju inte jobba om det nu skulle vara så att jag inte kan hålla tårarna tillbaka.

Magnus, min klippa. Jag hoppas att det är rätt för oss.. Det är det säkert, bara lite svårt för mig att acceptera det när jag tycker om dig så. Jag ska minnas det bra och fokusera på framtiden som vänner. Hoppas att du sover gott! Saknar dig.