Så svårt, förlåt mig.
Idag gjorde jag slut med Rasmus. Det var hemskt jobbigt. Jag har inte skrivit så mycket om mina känslor för Rasmus på bloggen tidigare och detta har berott på att jag inte velat att han skulle få höra det på omvägar..
Vi har redan haft det uppe på kartan en gång eftersom jag har tvekat länge. Det var jättejobbigt även den gången, jag ville ju inte göra honom ledsen. Givetvis var det jobbigt även för mig också men det har varit för hans skull som jag oroat mig. Han hade kännt på sig att något var fel, så han ringde när han var i USA för att han hade ont i hjärtat. Det slutade med att jag bröt ihop och gråtandes berättade jag att jag inte var säker. Han har haft problem med att öppna sig och det var väl en av grunderna till att mina känslor inte kom någon vart. Det har varit många småsaker. Det har bara varit så svårt att erkänna att det inte kommer att funka eftersom jag tycker om honom väldigt mycket, han tycker om mig och han är en underbar pojkvän och människa. Aldrig har han klagat på mig, det skulle han aldrig göra! Han har bara varit ett stöd rätt igenom. Min bäste vän.
Nu tåras ögonen igen. Det känns så hemskt att göra slut med någon "utan anledning". Jag har ju en anledning, de rätta känslorna finns inte där, men det känns inte som en riktig anledning när han är så snäll och go.
Då vi hade det första snacket hade Rasmus börjat att öppna sig, men jag visste inte om det längre spelade någon större roll. Vi bestämde oss för att försöka rädda förhållandet och jag hoppades på att det skulle gå. Men det gjorde det inte. Det var väl inte meningen att det skulle vara vi två..
Förlåt mig Rasmus, det var verkligen inte meningen att det skulle bli såhär. Det är skitjobbigt eftersom jag tycker om dig så mycket, men samtidigt är det inte tillräckligt mycket för att vi ska fortsätta tillsammans. Det gör verkligen ont i mig och jag vill minst av allt i världen att du ska vara ledsen. Jag hoppas att du vet det!
Det var det enda rätta, hur jävligt det än känns just nu. Men jag kan inget göra och det gör mig galen.
Nu börjar jag gråta igen. Förlåt mig, men jag var tvungen.
Saknar dig redan.
Vi har redan haft det uppe på kartan en gång eftersom jag har tvekat länge. Det var jättejobbigt även den gången, jag ville ju inte göra honom ledsen. Givetvis var det jobbigt även för mig också men det har varit för hans skull som jag oroat mig. Han hade kännt på sig att något var fel, så han ringde när han var i USA för att han hade ont i hjärtat. Det slutade med att jag bröt ihop och gråtandes berättade jag att jag inte var säker. Han har haft problem med att öppna sig och det var väl en av grunderna till att mina känslor inte kom någon vart. Det har varit många småsaker. Det har bara varit så svårt att erkänna att det inte kommer att funka eftersom jag tycker om honom väldigt mycket, han tycker om mig och han är en underbar pojkvän och människa. Aldrig har han klagat på mig, det skulle han aldrig göra! Han har bara varit ett stöd rätt igenom. Min bäste vän.
Nu tåras ögonen igen. Det känns så hemskt att göra slut med någon "utan anledning". Jag har ju en anledning, de rätta känslorna finns inte där, men det känns inte som en riktig anledning när han är så snäll och go.
Då vi hade det första snacket hade Rasmus börjat att öppna sig, men jag visste inte om det längre spelade någon större roll. Vi bestämde oss för att försöka rädda förhållandet och jag hoppades på att det skulle gå. Men det gjorde det inte. Det var väl inte meningen att det skulle vara vi två..
Förlåt mig Rasmus, det var verkligen inte meningen att det skulle bli såhär. Det är skitjobbigt eftersom jag tycker om dig så mycket, men samtidigt är det inte tillräckligt mycket för att vi ska fortsätta tillsammans. Det gör verkligen ont i mig och jag vill minst av allt i världen att du ska vara ledsen. Jag hoppas att du vet det!
Det var det enda rätta, hur jävligt det än känns just nu. Men jag kan inget göra och det gör mig galen.
Nu börjar jag gråta igen. Förlåt mig, men jag var tvungen.
Saknar dig redan.
Kommentarer
Trackback
