Det självklara.

Jag hör inte vad ni säger, för jag har ingen anledning att lyssna. Jag läser inget ni skriver eftersom jag inte är intresserad. Ni slarvade bort min katt och sedan brydde ni er inte. Ni är hycklare som kallar er djurvänner.

Om man är djurvän skyller man inte ifrån sig. Om du hade kännt ånger eller åtminstonde oroat dig för katten - fine, då hade det varit lugnt. Men att skylla ifrån sig är hemskt lågt och omoget.

Jag har suddat ut er från mitt liv, det finns ingen plats för er. Det känns väldigt skönt faktiskt, det har hänt så mycket i det förflutna som gör att jag inte ifrågasätter mitt val. Det är så självklart. Jag har riktiga vänner och dem behåller jag - er suddar jag ut. 

Ni vill bråka, jag vill hitta katten. Jag har varit på gården tre gånger, hon är inte där.

Jag hoppas att du på något vis hittar hem till oss igen, min lilla snäcka. Sen kommer jag aldrig att släppa iväg dig igen.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0