Vi säger att.. Del tre.
Marie tyckte att situationen var ohållbar. Hennes syster berättade för henne att katten hade fött sina ungar på gården och att ägaren hade sagt; "Dem ska vi ta hand om ikväll!". Detta innebar att han skulle dränka eller slå ihjäl kattungarna. Vad skulle de ta sig till? Systern hade även frågat om hon kunde få kattungarna men det ville ägaren inte gå med på. Dessutom fanns det två honor till på gården, som var dräktiga. Vilken röra!
Det tog ett par dagar innan något nytt hände. Marie var tvungen att jobba på en annan ort, men innan hon ens hade hunnit komma hem kontaktade hon sin syster och Sara, för att fråga om de var redo för att genomföra en räd den natten. Hon hade bestämt sig för att ta en av de andra katterna, en som fortfarande var dräktig. Katten som de från början ville ta med sig hem igen hade ju fött sina ungar och det fanns ingenting de kunde göra. De skulle dö utan sin mamma. Det ledsamma var att de antagligen skulle dö för ägarens hand ändå, men detta kunde de inte göra något åt. Det var tokigt alltihopa men de kunde bara inte ta mamman från ungarna. Men det fanns andra liv att rädda. Sara kunde inte följa med Marie, då hon skulle upp och jobba, men systern sade att hon kunde - även om hon egentligen var för trött.
Lite senare hörde systern av sig och förklarade för Marie att hon var tvungen att lägga sig, hon hade jobbat och behövde sin sömn. Marie bestämde sig för att åka dit själv på natten, trots systerns invändningar. Hon kände på sig att det var dags denna natt, det fick bära eller brista! Planen var lite annorlunda från den kväll då hon och Sara hade åkt dit tillsammans. Nu skulle Marie köra och parkera bilen nära huset, med släckta strålkastare. Långt innan hon kom till grusvägen som ledde fram till gården, släckte hon lyset på bilen och minskade på hastigheten. Hon upplevde att bilen lät något så förskräckligt när den rullade fram i nattens tystnad. När hon kom till huset körde hon förbi och parkerade snart på motsatt sida av vägen, intill ett buskage. För att inte dra till sig någon uppmärksamhet hade hon inaktiverat lampan som vanligtvis tänds då man öppnar bildörren. Men något hade blivit fel.. När Marie öppnade dörren lyste lampan och som om inte detta var nog började det att pipa i bilen eftersom den inte kände att ljuset var rätt inställt. Maries hjärta hoppade några slag extra samtidigt som hon stängde av lampan och ställde in ljuset på rätt läge. Med förhoppning om att de sov hårt inne i huset gick hon mot trädgården. Vad mycket otryggare det kändes att vara där själv! Vem skulle hålla utkik för henne nu? Men det fanns ingen tid för att tänka på vad som kunde gå fel nu - hon skulle fokusera på att rädda katten.
I sitt huvud tänkte hon på vad hon lärt sig från filmer, böcker eller andra källor. En tanke kom upp; man ska gå tätt intill husvägg/buskar för att synas så lite som möjligt. Så Marie gick längs med buskarna tills hon var tvungen att halvt korsa gräsmattan. Katten som hon tänkte ta låg alltid på samma ställe och Marie hade bestämt sig för att kolla om hon låg där - om hon inte gjorde det skulle hon åka igen. Denna gång handlade det om att göra det snabbt så att människorna på gården inte vaknade förrän Marie redan kört därifrån.
Hon tog sig än en gång till den plats där det var störst risk att bli upptäckt. Nervöst svalde hon klumpen i halsen och försiktigt smög hon fram på grusplanen. När hon kom fram till katten (som lyckligtvis låg på sin plats) var hon bara två-tre metrar från en fönsterna på huset. Hon klappade katten och tog den sedan i sin famn och katten blev livrädd. Marie tappade henne nästan men tänkte att den här gången skulle hon inte misslyckas, den här gången skulle hon klara det! Gång på gång tappade hon nästan katten och hela tiden talade hon med en lugn, mild röst; - Snälla vännen, jag ska hjälpa dig. Gumman lilla, jag är inte farlig. Lita på mig! Snälla, försök inte att springa från mig. Du ska få det bra nu.."
På något sätt fick hon upp bildörren medan den sprattlande katten försökte göra allt för att slippa följa med in i bilen. Snabbt stängde hon bildörren och satt sig på förarsätet. Benen kändes mjuka som spagetti och händerna skakade av nervositet. Tänk om de hörde henne väsnas nu! Hon försökte att starta bilen men händerna skakade så häftigt att hon inte klarade av att vrida nyckeln fullt ut, bilen startade inte förrän på tredje försöket. Med foten på gasen körde hon där ifrån, tog upp mobilen och ringde sin mamma; - Jag har henne.
