Vi säger att.. Del två.
Sara och Marie inväntade mörkret. När de tidigare på dagen varit på gården, hade de saknat mörkret då det fanns grannar runtomkring som kunde se dem när de smög kring. Men nu var det mörkt. De hade med sig en diskret ficklampa som var så pass svag att de var de enda som såg när den lyste, annars kunde de dra till sig ovillig uppmärksamhet.
Marie hämtade upp Sara i sin bil och med sig tog de en stor kasse med en handduk i där man kunde lägga kattungar och en filt att slänga över kattmamman - de visste att kattstackarn inte direkt skulle hjälpa till, hon var skygg och rädd skulle hon med all säkerhet bli. De parkerade bilen på säkert avstånd och gick sedan resterande sträcka till fots. När de närmade sig gården gick de via grannens baksida då en stark lampa lös upp området framifrån, de måste undvika att bli sedda. De smög sig runt knuten och cirkulerade runt på området kring gården där katterna bodde. Det fanns en chans att katten redan hade fött sina ungar och därför kollade de i alla lådor och skrymslen som fanns i närheten. De hittade inga ungar eller spår av en födsel. När de korsat trädgården och kommit till det ställe där det var störst chans att bli upptäckta på, såg de en katt som låg i mitten. Varför skulle katten ligga just där det var som lättast att bli upptäckt på? Det värsta var ändå gruset. Det var en grusplan och det lät väldigt i den tysta natten. För att inte väcka de sovande på gården fick de försiktigt smyga på gruset för att minimera risken för upptäckt. Marie var påväg mot katten på grusplanen då en annan katt plötsligt kom ur tomma intet. Katten gick fram till henne men hon kunde inte urskilja vilken katt det var pga mörkret. När katten ville på klappad tog hon upp katten i hopp om att kunna ta den med sig men katten blev hysterisk, den klöstes och fräsade. Samtidigt blev den andra katten livrädd och sprang all sin väg. De som hade varit så nära!!
Då de hade smygit runt i en halvtimme beslöt de sig för att ge upp för kvällen, ju längre de försökte, ju större blev risken att de skulle bli upptäckta. De kände sig väldigt besvikna, katten hade ju legat två meter ifrån dem.
