Hardcandy Baby

"Oj, så fel man kan ha! Jag trodde att den elaka häxan hade försvunnit, men nej. Så det där med att vi ska fortsätta att vara vänner är väldigt tveksamt. Enough ist enough, jag drar.

 

Igår var det jättefint väder, sommar faktiskt. Monique hade sagt att hon skulle ha hand om Leandro fram till klockan två och sedan skulle jag ta över. När hon hade hand om honom passade jag på att sola och ha det mysigt ute på balkongen och jag fick allt lite färg :)

 

Efter solandet tog jag en snabb dusch och virade därefter in mig i min rosa handduk. Jag tänkte att jag skulle sticka in huvudet i matsalen för att se vad Leandro och Monique gjorde, innan jag klädde på mig. På väg dit stötte jag på Patrick och passade då på att fråga om jag kunde låna deras dator eftersom mitt internet fortfarande inte fungerar.. Sedan gick jag in till Monique och sade glatt;

 

-         Jag har solat och fått färg! Har precis duschat så nu ska jag bara gå in och klä på mig.

-         Ja, tack. Sade hon torrt. Jag gillar inte att du springer runt sådär när Patrick är här.

-         Sorry, det ska inte hända igen.

 

Hade jag haft en kort, avslöjande handduk, så ok. Men jag hade en lång handduk, som går en bra bit nerför knäna och dessutom är den väldigt tjock så att INGET under syns. Varför kan hon inte lita på mig? Varför ska hon alltid se mig som ett hot? Hon vet att jag älskar Rasmus och att jag vill vara med honom, Patrick är mer som en pappa för mig, jag ser inte på honom på det sättet som hon indikerar! Jag bor ju här och är ”en i familjen”. Eller hur. Dessutom skulle Patrick aldrig se åt en annan kvinna, så jag förstår inte varför hon ska bli så himla sur. Det var totalt oskyldigt men för henne var det tydligen provocerande.

 

När jag klätt på mig skulle jag bara gå ut på balkongen och ställa stolarna tillrätta efter min solning.

-         Var snäll och gå härifrån, Marlene. Leandro kollar åt alla håll och kanter och jag försöker mata honom.

 

Det gör han oavsett om jag är där eller ej, men poängen är att jag varit där i två sekunder när hon fällde sin kommentar. Hon var ju egentligen sur pga av ”handduksincidenten” och inget annat. Så jädra moget.

 

Lite senare, när klockan var lite innan två, frågade jag om Leandro sov.

-         Nej, Patrick är ute och går med honom.

-         Ah, okej.

-         Trodde du att du började jobba två idag eller?

-         Jaa?

-         Jag sade att jag skulle ha hand om Leandro till klockan två.

-         Ja, precis?

-         Det var stökigt här innan.

-         Va? Men jag plockade ju undan frukosten och sedan lunchen? Men varför sade du inget om du inte var nöjd?

-         Jag sade ju att jag skulle ha hand om Leandro igårkväll.

-         Ja, precis. Men jag förstår inte problemet, jag har ju plockat undan allt idag?

Hon tittar på mig som om jag är dum i huvudet och sedan går hon.

 

Jag kokade av ilska! Jag gör en massa saker som det inte står något om i kontraktet, självmant. På kvällen förbereder jag frukosten genom att duka fram tallrikar, knivar, glas, koppar, äggkoppar och skedar. På morgonen kokar jag ägg, skär upp bröd, gör kaffe och sätter fram smör och marmelad. Efter frukosten dukar jag ut, torkar bordet rent, diskar allt och putsar köket till perfektion. Detta gjorde jag även denna morgon + att jag laddade diskmaskinen och satte igång den. Behöver jag nämna att jag alltid tömmer den också?

 

Det enda jag inte gjorde det var att torka av bordet efter att hon hade gett Leandro mellanmål och lunch. Men när jag har hand om Leandro så torkar ju jag själv av bordet, är det så hemskt att hon plötsligt måste göra det själv då? Hon kunde väl ha bett mig att torka av bordet om det var så jobbigt? Jag kan ju inte hänga efter henne när hon vill vara själv med Leandro. Det har vi ju bestämt, att hon ska få vara själv med honom. Men jag ska springa in och torka bordet varannan timme? För gud skull. Dessutom bad hon ju mig faktiskt att lämna rummet.

 

Även efter att vi ätit lunch tog jag undan allt. Torkade bordet, diskade disken och putsade köket. Vad begär hon? Att jag ska göra bakåtvolter samtidigt? Nej, jag har fått nog. När Patrick kom upp efter promenaden och Monique gått ner för att jobba sade jag;

 

- Jag kommer att be om att få säga upp mig fortast möjligt. Monique och jag går inte ihop, vi förstår inte     varandra.

- Okej.

 

Det kändes jättejobbigt att säga det till honom. Jag trivs ju med honom. Han har varit tramsig en gång men det är väl också allt. För det mesta är han väldigt trevlig!

 

Vi bestämde att jag ska flytta nästa helg, antagligen den andre oktober. Tyvärr blir det smått problematiskt eftersom Rasmus bara har sitt lilla rum som han hyr, men jag måste här ifrån och det är vi överens om. Jag pallar inte att gå runt med den här känslan i magen, ständigt orolig för att jag gör något som inte passar häxan. Rasmus var så söt när vi pratade i telefon igår;

-         Men blir det inte jobbigt att stanna en hel vecka till?

-         Älskling, det går ju inte tidigare. Det är lugnt, en vecka klarar jag.

Det är nämligen så att det kommer att vara en sorts marknad här i Uzwil, fredag-lördag och då stänger de av alla gator. Därmed tar Rasmus tåget och då blir det lite svårt att flytta.. Dessutom vill jag jobba månaden ut, eftersom jag fått betalt för det.

Rasmus, min sötnos! Du ger mig styrka. Jag längtar så tills i eftermiddag, för då kommer du <3

Allt stöd värmer hjärtat. Jag blev väldigt glad över mammas och pappas sms, som de skickade till mig efter att jag berättat att jag skulle säga upp mig med en gång, samt be dem att boka ett annat hotell inför sitt besök november. De svarade; Vi backar dig till 100 %. Allt ordnar sig på något sätt. Puss"

 

Detta inlägg skrevs i fredagsmorse, men då internet inte har fungerat har jag inte haft möjlighet att uppdatera bloggen.

Sedan jag sade upp mig har Monique varit jättrevlig. Tror dock att hon är extra trevlig när Rasmus är här, för att det ska se bra ut. Eller så är hon bara glad för att jag ska flytta! Rasmus och jag har våra misstankar; kanske var hon elak för att hon ville att jag skulle försvinna härifrån. Men jag lämnar er glädeligen, även om det gör ont i hjärtat när jag tänker på hur trevligt och varmt allt var första gången vi träffades och när jag tänker på alla mina förväntningar som totalt grusats.

 

Men hey, livet går vidare.

 

Puss & Kram