Hardcandy Baby

Hon blir ju bara värre och värre! Tror att jag hamnat i helvetet.


I fredags var jag på Herbsmarcht (marknad) med familjen, den är precis på gatan utanför hotellet. Jag var förvånad över att jag ens fick följa med. Efter att ha gått på marknaden, som var väldigt liten, satte vi oss ner i ett tält för att äta lite. Mat och öl ("prosseco" för mig) kom in och vi skulle äta.

- Men, Leandro måste ju äta sade Monique.
- Jamen, han kan få pommes av mig! skrek jag och Patrick i kör.
När vi började att äta gnällde han lite, men det gör han alltid när vi äter. Eftersom han också vill ha mat. Det löser man med att ge honom lite pommes. Men nej.
- Han måste faktiskt ha mat nu!
- Men vi kan väl äta upp först, snälla?! Sade Patrick.

Men det tyckte inte hon, så hon tog vagnen och gick. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, Patrick var inte på gott humör, men jag försökte skoja;

- Se det från den positiva sidan, nu har du två öl..

Kunde hon inte sagt det innan vi beställt in maten? Varför alltid vara så dramatisk? Det hade tagit ungefär fem-tio minuter för oss att äta och tältet låg precis bredvid hotellet. Väldigt trevligt sätt hon har, den där kvinnan. Hon behöver lugna ner sig "lite"!

Rasmus kom på kvällen, tack gode gud. Baaaaby! Saknat honom så. Monique var mycket trevligare när Rasmus var där. Suprising, huh? Eftersom hon varit så taskig så fick hon inte presenten jag köpt till henne, hon fyllde år i lördags. Det var mangolotion och showergel, luktar såååh gott and it's all mine.

Han åkte i söndagskväll och sen bröt helvetet loss igen. Jag gick förbi henne och sade "hej" och hon besvarade mig genom ignorans. De frågar inte längre om jag vill ha mat, tydligen behöver jag inte det. Igårkväll stod hon och gjorde tonfisksallad, som jag inte kan äta eftersom jag är vegeterian. Kunde kanske frågat om jag ville ha salld utan tonfisk innan hon lade i den? Åh, just det. Jag behöver ju inte äta på kvällen. Mitt fel!

- Ska jag beställa något från köket? frågade jag.
- Nej, vi ska äta sallad.
- Ja, men till MIG (remember me?!).
- Jaha. Ja, gör du det.
- Kan jag ringa ner?
- Eh, du kan väl gå ner?!
- Visst!

De ringer alltid ner, men jag är tydligen inte fin nog. Det är inte jättejobbigt för mig att åka ner till köket, men det är smidigare via telefonen eftersom jag då slipper att gå till köket och beställa, åka upp till lägenheten för att vänta, sedan åka ner och hämta maten för att slutligen åka upp för att äta. Det är bara principen, att hon vill visa sin makt. Visa att jag inte är någon! Men du kan försöka bäst du kan, lilla vän. Jag är så mycket bättre än dig, en bättre människa än vad du någonsin kommer att bli. Därför sänker jag mig inte till din nivå, jag behandlar inte dig som skit för det är under min värdighet.

Jag hämtade min mat och sedan åt jag den ensam, inne på mitt rum. Det finns ingen anledning att äta med dem om jag inte blivit tillfrågad.

I dag skulle jag börja att jobba halv två och jag undrade lite om hon skulle flippa ur för att jag inte var uppe och torkade bordet efter henne hela tiden. Men jag brydde inte mig. Vad ska hon göra? Sparka mig? Be mig att åka tidigare? Gärna!

Hursomhelst. Jag spenderade morgonen med att läsa en bok, lyssna på Elvis, träna och duscha. Vi äter alltid lunch vid ett och av någon konstig anledning får jag alltid mat på lunchen. Tydligen är det bara målet på kvällen som är önödigt! När jag sätter mig för att äta säger häxan argt;

- Du får faktiskt ta och dämpa dig. Du är alldeles för höggljudd! Smäller i dörrar och håller på. Han vaknade faktiskt innan när han sov.
- Oj, förlåt. Jag försöker att vara tyst men jag är en väldigt klumpig människa. Men jag ska försöka ännu mer!
- Ja, det borde du. För vi har faktiskt EN BEBIS.
Vaaaa? Seriöst? Jag som trodde att jag hade hand om en hund.. Tack för att du berättade det för mig!

Be mig gärna att dämpa mig, men du behöver inte vara otrevlig. Fast det är ganska lustigt att hon aldrig nämnt något om det innan. Jag undrar.. Kan det vara för att hon ska racka ner på mig ännu mer? Hmm..

Eftersom hon var så sjukt jävla otrevlig sade jag, dock inte otrevligt, utan milt;

- Monique, vill du att jag ska flytta innan fredag?
- Det är väl upp till dig.
- Nej, jag frågar dig. Vill du att jag ska åka tidigare?
- Det är faktiskt den trettioende på torsdag, det är din sista dag, så då ska du ut härifrån.
- Okidok.

Yes! En dag mindre.. Trodde du att jag skulle bli ledsen över att få höra att jag ska "ut härifrån"? Det är de vackraste orden jag någonsin hört komma från din smutsiga mun.

Vad gjorde Patrick under vår dialog? Han tittade mest ner i bordet, eller på något annat intressant ställe. Han är inte bättre än henne, eftersom han inte säger något, men han är iallafall trevlig. Hon hatar mig, utan att jag gjort henne ett skit. Hon har stora problem, det är helt klart. Själv försöker jag att uppträda professionellt, något hon uppenbarligen inte kan.

Tio minuiter senare, med silkeslen röst, säger hon;
- Åh, Marlene. Har du sett Leandros nya jacka?
- Nej. Vad söt.
- Visst är den!
Hade god lust att säga något i stil med "du behöver inte prata med mig" eller "du behöver inte låtsats vara trevlig".

Jag har tagit mig genom den här dagen. Nu är det bara imorgon och torsdag kvar, sen är det över! Försöker att påminna mig om det, för jag vill bara härifrån nuuu. Började packa igår, ska packa mer ikväll och imorgon. Jag tror att hon är förbannad över att jag inte är otrevlig när hon är det, att jag inte gråter, att hon inte kan knäcka mig. Men var det då, jag bryr mig inte!

Idag köpte jag mat, så att jag har till de sista dagarna. Jag behöver inte deras jävla mat.

Sökte även en massa jobb igår och satte b.l.a in en annons(http://www.tutti.ch/vi/1102889.htm). Har redan fått mail från en familj som är intresserade :) De bor i Zürich och har tre pojkar; en på 4 månader samt en på 2,5 och 4år. Verkar jättetrevliga och bra. Jag sade ju att jag inte ville arbeta som au pair igen men just nu vill jag bara ha ett jobb och givetvis finns det faktiskt trevliga familjer. Så vi får se vad som händer! Rasmus ska inte behöva betala mina räkningar och dessutom blir jag gaaalen av att gå hemma. Förutom detta ska Sandra, som vi träffade när vi var här på semester i augusti, fråga några bekanta i Baden (där Rasmus och jag snart bor tillsammans) om de behöver en barnflicka.

Vi letar även för fullt efter lägenhet, vilket inte är det lättaste. Men det kommer!

Nu ska jag snart prata med mina älskade föräldrar. Det är så skönt att få prata med dem när jag är så oönskad här. Det är nästan som om jag vore hemma! Vi skypar med webbcamera så vi träffas nästan på riktigt :)

Å till alla som säger att vi ska skaffa egen bebis. Det vill vi! Men det är inte rätt läge. Jag vill ha ett jobb, jag vill att vi ska ha en stabil ekonomi, bo i ett hus och vara i Sverige. Så det får tyvärr vänta.

Linnea! Jag saknar dig också :O)

Snart kommer ni att få positiva, glada inlägg. Ska bara komma härifrån först!

Pusspuss

Btw! Hon bröt lilltån i förrgår. Ha! Vissa straffar gud med detsamma..