Hardcandy Baby

Här sitter jag och är ledsen. Riktigt ledsen. Monique är inte nöjd med mig. Varför? Hon litar inte på att Leandro är i säkerhet med mig eftersom jag gick på toaletten idag (passade honom från 8-16) och lämnade då honom ensam i två minuter. Han satt på golvet, med sina leksaker och med kuddar runtomkring - han slår därmed inte sig om han skulle tippa över på något håll. Dessutom kan han inte krypa så jag vet att han stannar där han är. Så under de här två minuterna jag var på toa kom givetvis Monique upp. Hon sade inte så mycket då, men jag fick höra det nu.

Förra veckan när jag passade honom för första gången satt han och jag på hans lekmatta framför tvn. Han hade sina leksaker och jag satte på tvn med tecknat till honom. Lite senare ringde Monique och frågade om hur det gick.
- Det går jättebra, vi leker och Leandro tittar på lite tv.
- Tv? Åh, det gillar jag inte.
- Då stänger jag av med en gång! Sorry, jag visste inte att du inte gillar det.
Jag stängde av, för det är hennes son. Jag gör givetvis som hon säger men hon hade inte sagt något om detta och därmed kunde jag inte veta. Sen trodde jag inte att det var mer med det. Men det fick jag också höra igen.

Hon blev också väldigt upprörd när jag tidigare idag skulle ta av honom hans body. Jag såg inte att det var en knapp knäppt i halsen, så jag försökte dra bodyn över huvudet. Det var då svårt att få av den men jag trodde att den var så tajt eftersom jag inte tänkte på att den hade knappar. Han började då gråta och det är klart att det kanske inte var så bekvämt för honom men han dör ju inte. Jag bad så hemskt mycket om ursäkt och mer kan jag inte göra! Jag gjorde ju inte det med meningen. Hon reagerade som om jag gjort det med flit.

Jag har ingen erfarenhet och det vet hon. Har hon gått genom regler eller visat hur jag ska göra? Nej. Därmed har jag gjort mitt bästa efter logiskt tänkande. Det lustiga är att jag var jätteledsen i helgen för att jag tyckte att jag kände dåliga vibbar. Jag ville dock inte säga det till någon där hemma eftersom jag inte var säker och de behöver ju inte oroa sig i onödan. Men däremot pratade jag med Rasmus som övertygade mig om att allt säkert var bra. Men jag har kännt av att Monique varit lite konstig. Det har inte Patrick varit. Med honom går allt så bra och med honom känner jag mig avslappnad. Monique berättade att han är nöjd med mig och min insats, men inte hon. För att jag och Patrick tar hand om Leandro på samma sätt. Detta får ju också mig att tänka - är det konstigt att jag tar efter Patrick? Det är ju Leandros pappa och jag har ju bara sett och lärt. Hur kan jag veta att det är fel? 

När jag passade Leandro och Patrick var med, slog lillen i huvudet och började gråta. Jag tänkte; oh nej! Men Patrick sade; Jaja, han är bara chockad. Det gör inte ont!
Hade det varit med Monique så hade det nog varit en sakerna på min "dåliga lista".

Frågan är om det är jag eller hon som är problemet? Hon har väldigt svårt för att lämna Leandro, i torsdags grät hon när hon kom upp på lunchen för att hon saknade honom. Kan det vara så att hon letar fel fastän att hon eg bara tycker att det är jobbigt att någon annan har hand om hennes son? Hon kanske inte klarar av att ha en au pair?

När hon berättade för mig idag att det inte kändes bra för henne och att hon inte riktigt vet hur vi ska hantera situationen blev jag lite.. upprörd. Hon har ju inte gett mig några instruktioner! Så jag sade till henne; berätta istället vad jag ska och vad jag inte ska göra.

Jag kan ju inte läsa tankar!!

Så det här känns skitjobbigt. För jag tyckte själv att det gått hur bra som helst. Hon har även sagt att hon ser på Leandro att han är ledsen efter att ha varit med mig. Okej, du känner honom bäst. Men han skrattar hela tiden när vi är tillsammans så jag tycker att det är väldigt konstigt. Är det ett kännetecken för ett ledset barn? Sen kan jag ju också nämna att han har haft feber och varit sjuk de senaste dagarna. Det beror säkert på mig det också.

Idag var Camilla här, hon är en italiensk kvinna på +60 år som tidigare har passat Leandro någon gång i veckan. Så när vi hade vårt lilla snack sade Monique;
- Jag såg hans blick när han tittade på henne, så tittar han inte på dig.
- Men det är inte så konstigt, han känner ju inte mig än!
- Nä, jag vet.

En väldigt dum sak hon sade var; och sen är du sjuk. Som om jag kan hjälpa det då? Jag har t.o.m bett om ursäkt för att jag blev sjuk och då sade Patrick; jamen, det kan ju inte du hjälpa. Din hälsa är viktigast, ta det lugnt nu. Det gör inget! Fick alltså 40 graders feber andra natten. Åkte till doktorn dagen därpå som konstaterade att jag var "ganska så sjuk". Fick penicillin och en annan medicin som även fungerade som en värktablett.

När vi sen kom hem fick jag inte resa mig ur sängen för honom, jag skulle vila. Han lagade mat till mig och sedan kom han in med den på mitt rum.

Även om det nu skulle ordna sig så vet jag inte om det någonsin kan kännas så bra som det gjorde innan. Det känns ju som att hon har agg mot mig, hon säger att jag inte ska ta det personligt men om hon inte litar på att jag kan lära mig att ta hand om hennes son efter hennes instruktioner, klart som fan att det är personligt då. Hur välkommen känner jag mig? Bara halvt och det är från Patrick.

Varför blev jag ombedd att flytta in med en gång om hon nu är en så orolig mamma? Varför hade vi inte en testvecka eller liknande? Det känns inte så roligt att vara här nu. Flyttat in och packat upp grejer. Köpt möbler, hängt upp tavlor.. Fixat sjukförsäkring, arbetstillstånd, adressändring osv. Lite sent nu, att tänka på att det kanske inte funkar?

Jag vet inte vad som händer eller hur det kommer att bli, det enda jag vet är att jag är hemskt ledsen. Jag har bara gjort mitt bästa. Utan instruktioner!! Dessutom skulle jag aldrig skada Leandro eller ustätta honom för direkt fara. Det är precis som att hon tror att jag skulle sätta honom på en järnvägsräls någonstanns.

Hon sade att vi skulle prata om det mer ikväll och det känns så jobbigt. Jag tar det väldigt hårt och då kommer automatiskt mina tårar. Hon sade att jag inte behövde gråta innan.
- Neej, men jag kan inte hjälpa det. Självklart är jag ledsen!

Jag har för fan flyttat till Schweiz.


Jag är långt ifrån min sjuka lilla Sussan. Om du ändå vore här!