Hardcandy Baby

Saker och ting har förändrats!

Jag erkänner att det inte känns så bra att vara här. Att ständigt känna sig smått onöskad. Det är nog bara med Leandro som jag känner mig önskad, med honom kan jag vara mig själv. Så ska det inte kännas "hemma".

Det är de små sakerna. De små kommentarerna, kroppsspråken, sättet de ser på mig. Det håller inte i längden, jag vill bara bort. Magen säger neej.

Som när Leandro lekte med mitt långa halsband - det älskar han att göra, så jag hängde det runt hans hals.
- Han är faktiskt en pojke, Marlene.
Sade Monique och tog av det igen.

Jag visslade på Leandro.
- Marlene, jag måste be dig om en sak. Vissla inte åt honom, han är ingen hund.

No shit, Sherlock.

Men i december får jag dubbel lön och den vill jag ha. Språket vill jag även vara bra på när jag säger upp mig. Så lite till får jag hålla ut och hoppas på att de inte kastar in handduken före jag gör det.

Det ordnar sig, jag överlever. Trivs bara inte så bra.

Imorgon ska jag försöka ha roligt. Michael som jobbar i restaurangen har frågat om jag vill följa med dem ut någon gång, så det ska jag imorgon! Alkohol!!

Så är lite depp nu, som du kanske märker. Inte så mycket Len över det hela. Det är en del av problemet, om jag inte kan vara mig själv, så funkar det inte. Jag vet att jag kan vara för mycket, men sådan är jag. Å det får du fanimej tåla! Som vanligt gömmer jag mig bakom min glada fasad och det verkar utåt som att jag inte har en aning om att något är fel.

Trodde du, ja.

Kommer att bli fet, tröstäter för mycket med godis ;)

Ska försöka hitta ett par snygga, billiga pjucks till imorgon.

Puss på er, hörs snart.