Hardcandy Baby

Jag hade inte tänkt att äta något ikväll, jag hade ingen aptit efter allt som hänt. Men Monique var som vanligt och ropade att det var mat. Kändes jobbigt att vi skulle låtsats som om ingenting var fel när jag var så satans ledsen. Men jag åt med dem även om jag inte riktigt var mitt vanliga jag. Petade lite i maten och satt mest tyst.

När alla hade ätit färdigt och ingen verkade ta upp ämnet om situationen tackade jag för maten och gick ut med disken i köket.
- Marlene, ska vi prata om det nu?
- Visst.

Vad pratade vi om denna gången då? Jag blev nästan ännu argare för jag tyckte att hon forsatte med sin dubbelmoral och sitt överdrivande. Hon har hängt upp sig väldigt på att tv:n var på ett tag förra veckan. "Jag sitter och undrar. Vad kommer hon göra nästa gång? Om jag inte hade ringt så hade ju tv:n fortsatt att vara på". Det tyckte jag var riktigt löjligt och det sade jag till henne;
- Det känns inte som att du kan släppa det här med tvn (hon hade redan upprepat det flera gånger). Det är överdrivet, tycker jag. Jag stängde av den direkt och jag bad om ursäkt. Jag kan ju inte göra mer, eller hur?
- Nä, jag vet. Men det är något som jag måste bearbeta. Jag är en mamma.

Bearbeta? Det är något av det dummaste jag hört. Trauman bearbetar man, inte att ens son sett lite på tv. Å så beteer hon sig som om han hade dött av tv-tittandet om inte hon hade ringt och satt stopp för det hela.

Hela tiden upprepade hon "Ta det inte personligt. Vi tycker om dig jättemycket, du är en bra människa. Annars hade du inte varit här nu". Jamen, om hon misstror mig, misstror min förmåga att lära mig ta hand om hennes son så är det väl personligt om något? Jag sade att det var faktumet att hon ifrågasatte mina intentioner, jag vill ju bara väl, var det som gjorde mest ont. Då sade Patrick; aha, du känner så. Men jag känner inte att hon lyssnar på vad jag har att säga. Hon går bara på med sitt försvar, som en djurmamma som skyddar sin bebis. Men jag är ingen tiger som försöker att hitta ett byte till kvällsmat!

Det värsta hon sade var nog "Allvarligt talat vet jag inte om jag har ork att lära dig hur man tar hand om honom just nu". Nänä, men då kan ju jag flytta så får du ännu mindre tid och ork eftersom du då både har mycket på jobbet inklusive Leandro. Så jäkla svårt är det inte att ta hand om ett barn. Så som hon resonerar får Rasmus och jag nog skita i att skaffa barn, för vi kan inte hantera något så komplicerat. Det jag behöver veta är vilka regler som gäller. Är det så jobbigt att berätta? Berätta vad han tycker om, vad han inte tycker om. Istället för att ha de här diskussionerna kanske hon hade kunnat pratat med mig om det istället? Dessutom, vad hade hon förväntat sig? Att jag skulle läsa hennes tankar och veta allt han gillar, ogillar och vad hon tycker är bra för honom? Det kan man inte förvänta sig av någon!

Jag sade att jag känner mig avslappnad med Patrick eftersom han inte vakar över mig som en hök och att vi har lärt känna varandra bättre än jag och Monique. Tänkte på det tidigare idag. Tror att det beror mycket på att så fort hon kommer hem, så tar hon Leandro direkt. Då vill hon ha honom för sig själv och då går jag in på mitt rum eller liknande. Annars känner jag mig bara ivägen och jag vill ju ge henne tid med sitt barn. Men problemet är kanske att hon också måste försöka att ta sig lite tid med att prata och umgås med MIG. Om det inte finns plats för det så kan jag lika gärna dra. Jag tror att det är svårt för henne att lära mig om honom eftersom hon knappt vill lämna honom från sig några sekunder. Vilken soppa.

Patrick och jag sade därför att jag och Monique skulle försöka hitta på lite saker själva så att vi kan lära känna varandra. Det är en bra idé men samtidigt har ju mina känslor för henne svalnat. Hon sade så mycket onödiga och överdrivna saker att säga att jag knappt kan förstå att det är samma person som innan. "Jag vill inte behöva oroa mig för hur Leandro har det när jag jobbar. Det gjorde jag hela dagen idag och det var inte kul". Nä, han hade ju faktiskt kunnat dö eftersom det bara var jag som tog hand om honom.

På sätt och vis vill jag bara härifrån, för jag tycker att hon är lite skogstokig. Lugnar hon inte ner sig så är det ingen poäng för mig att stanna, det är inte så trevligt att bo någonstanns där man inte riktigt känner sig välkommen.

Flera gånger sade de "du behöver inte vara ledsen".
- Hur kan jag inte bli ledsen? Detta är inte alls var jag hade föreställt mig! Jag trodde att vi skulle trivas jättebra tillsammans och nu kanske jag inte ens ska stanna kvar hos er.
- Men tänk inte så.

Lätt för er att säga!

Ena stunden säger hon att hon inte vet om hon orkar lära mig, hon vet inte om jag kan lära mig att hantera Leandro och andra sekunden säger hon att jag inte ska oroa mig för att jag ska "få sparken". Hon sade också; jag tror att du är en väldigt självsäker kvinna om ett år, som är full av erfarenhet efter att ha tagit hand om Leandro. Hur ska du ha det?

Därmed förstår jag inte riktigt vad det innebär att hon behöver fundera på en natt eller två. Det är lite otydligt vad hon menar med det, tycker jag. Ska hon tänka ut en plan på hur vi ska lägga upp det eller ska hon tänka på om det är värt att ha mig kvar eller ej?

Imorgon kommer Rasmus och hälsar på. Det ska bli så skönt! Behöver din kärlek extra mycket nu.

Får ta och sova nu. Men vi hörs nog snart igen!

Pusskram