Hardcandy Baby

Med glädje!

Igår, när vi hade ätit färdigt sade Monique; jag har tänkt genom det här väldigt noga och diskuterat en massa med Patrick. Jag kommer att gå ner i timmar på jobbet för att vara mer med Leandro och i januari kommer jag att ha hand om honom på heltid.

Det var som om all spänning släppte och jag blev faktiskt väldigt glad! Tänk att man kan bli så glad för en uppsägning.. Det var något nytt! Har ju inte trivts och har flera gånger sagt att Monique kanske inte är lämpad för att ha en au pair. Jag slapp att säga upp mig, för hela den situationen kändes ju väldigt jobbig. När skulle jag säga upp mig? Hur? Så det var skönt att hon kände på det viset.

Hon var rädd att berätta om sitt beslut för Patrick, eller som hon själv sade, hon var rädd för att hon inte skulle få sova i lägenheten den kvällen. Han har inte haft några problem med situationen och det var svårt för honom att förstå hennes känslor eftersom han har en annan relation till Leandro. Men så har han sett hur dåligt Monique mått, hur hon har förändrats och dessutom har hon gråtit varje dag av saknad.

De sade att det varit väldigt svårt för dem eftersom de tycker om mig så mycket och de ser hur bra det går med Leandro. Jag hade ju det på känn så jag blev inte överraskad, bara lättad! För att "fira" öppnade vi en flaska av mitt favoritvin och hade därefter en supertrevlig kväll. Monique var sig själv igen! Jag har saknat henne, för hon har verkligen inte varit sig själv på väldigt länge. Hon har varit trevlig för att sedan plötsligt bli kylig och i efterhand förstår jag varför. För henne har situationen varit så jobbig att hon förknippat det jobbiga med mig och utan att mena det har hennes stress och oro gått ut över mig. Det har varit skitjobbigt för mig, det värsta jag vet är när folk ständigt byter humör och därmed vet du aldrig vart du har dem. Men jag är bara så glad att allt är över!

Jag ska jobba december ut och det känns jättebra. Får därmed den där dubbla lönen som jag så gärna vill ha.. Allt är annorlunda nu! Stämmningen i huset, Moniques sätt mot mig är underbart och mitt välmående har skjutit i höjden. Idag har varit den bästa dagen hitills eftersom alla har slappnat av och släppt det jobbiga. Det finns inget dolt under ytan längre.

Vi är vänner och det kommer vi att fortsätta att vara och det tycks verka konstigt med tanke på allt som har hänt, men dom har inte varit sig själva och alla gör vi misstag. Vi har ju så himlans kul tillsammans när allt är bra och de älskar ju Rasmus också. De sade att det är självklart att han fortfarande får komma och hälsa på när han vill. Patrick kommer också att hjälpa mig med alla papper och grejer som behövs för att jag ska få stanna i Schweiz utan problem. Mycket uppskattat! 

Jag behöver inte stressa med att tömma mitt rum här lägenheten, inga problem om jag hämtar grejerna efter jul, när vi har kommit tillbaka från Sverige. Sist men inte minst ska de försöka hjälpa oss med att hitta en lägenhet, via kontakter. Jag ska ju faktiskt flytta ihop med min älskling i januari! Lääängtar. Vill aldrig ha det såhär igen. Ett nytt au pair-jobb tror jag inte att jag kommer att ta. Det skulle ev vara om jag inte behöver bo där. Jag fick nog efter detta, jag är för gammal för att bo hos en familj. Jag är inget barn längre och jag måste känna mig fri att göra vad jag, när jag vill, där jag bor. Vet dock inte vad jag annars kan göra iochmed att jag inte kan språket. Men jag ska kolla upp hudterapeut-utbildningarna och se om det finns någon ekonomiskt genomförbart alternativ.

Gud vad skönt att jag fick kicken! ;)

Nu ska jag ta ett bad och göra en härlig hårinpackning.

Puss på er!