Kapitel 3
Evelyn Gray föddes utan komplikationer den 16:e november 1852. Hon var en avbild av sin mor men Margareth som visste vem den biologiska fadern var kunde se många av Charles drag i flickans ansikte. Till en början saknade hon honom varje dag men efter Evelyns födsel hade hon fullt upp med sina två döttrar och minnet av den forne älskaren bleknade med åren som gick. Dessutom hade hon Ruth som alltid var där och hjälpte henne i svåra tider. Hon var mycket älskad av både Margareth och flickorna och lyckades alltd få dem att skratta. Ibland när lilla Evelyn grät var Ruth den enda som kunde lugna henne. En bättre vän kunde man inte få.
1856 blev ett olycksamt år. Margareths värld rasade den dagen Ruths hjärta plötsligt slutade slå. Förutom att hon var Margareths bästa vän var hon den enda som visste sanningen om Evelyns far och genast kändes det hemskt tungt att behöva bära på hemligheten själv. Det var inget de hade diskuterat dagligen, det hade mer varit som en tyst förståelse dem sinsemellan. Även Eli och Isaac tog Ruths död väldigt hårt. Hon var alltid den som höll ställningarna i huset och stämningen på topp. Det kändes tyst och tomt utan hennes glada personlighet och höga skratt. Moderns död gjorde att Eli insåg vad han hade och älskarinnorna kastades ut. Det fanns inget viktigare än familjen.
-Margareth, jag vet att jag varit en dålig make och far. Min mors bortgång har fått mig att förstå vad som är viktigast för mig. Du och våra två flickor. Kan du förlåta mig och mina dumheter?
Margareth förlät honom och fick nu den närheten hon behövde. Hon kände sig stark med Eli vid sin sida. Hon räknade inte med att hans varma känslor skulle vara för evigt men tänkte njuta så länge det varade. Hon visste att Eli kunde slå på charmen när han ville men en vacker dag kunde han lika gärna vakna upp och bestämma sig för att gå tillbaka till sina älskarinnor.
Ett par månader efter Ruths bortgång gick även Isaac oväntat bort i en hjärtattack.
-Jag förstår inte, sade Eli. Han var i sådan fin form.. Livet är verkligen oförutsägbart.
-Först din mor och nu din far.. Jag är förundrad över att du ens står på benen. Det gör så ont i mig och de var inte ens mina föräldrar. Jag och din mor var så nära, hon var som en mor för mig.
Tårarna började rinna nedför hennes kinder och Eli tog henne i sin famn.
-För att jag har dig. Det är tack vare dig jag orkar att stå upp. Jag hade aldrig klarat det här utan dig. Du har alltid älskat mig okonditionerligt, oavsett de hemska sakerna jag gjort.
Margareth tänkte på att hur hon hade bedragit honom med Charles och kände sig skyldig. Om han bara visste att hans ena "dotter" inte var hans. Men samtidigt var det så länge sedan och precis som han sagt själv, han hade gjort hemska saker. Fast hans handlingar hade inte resulterat i ett barn som inte var hennes. Herregud, han visste inte sanningen om sin dotter.. Hur kunde hon veta att någon av hans älskarinnor inte bar på hans barn? Åh, vad hon önskade att hon kunde prata med Ruth. Det var dags att berätta en hemlighet för Eli, oavsett om det var lägligt eller ej.
-Eli, jag vet inte om detta är den rätta tidpunkten, men jag har något jag måste berätta för dig.
-Ok. Behöver jag stålsätta mig?
-Jag hoppas att du inte tycker att det är alltför hemskt.
-Berätta.
-Jag är gravid.
-Margareth! Är det sant? Vilken välsignelse i dessa svåra tider!! Ett stort leende spred sig över Eli' ansikte och han kunde inte låta bli att lyfta upp Margareth och snurra runt.
Den största hemligheten skulle hon bära med sig i graven för Evelyns, Charles och hennes egen skull.
Lyckan över graviditeten grusades tre veckor senare då familjen drabbades av ännu en tragedi. Ada var ute och red med sin far när hon på något vis råkade tappa tyglarna, förlora kontrollen och falla av hästen. Hon var inte vid medvetande efter fallet och de ringde genast efter en doktor. Han konstaterade att flickan hamnat i koma av kollisionen då hennes huvud slog i marken. Efter en noggrand undersökning kom fler dåliga nyheter, höjden av fallet och sättet hon landade på hade resulterat i att en av de nedre kotorna slets av. Om Ada vaknade upp ur koman, skulle hon vara förlamad från midjan och neråt.
-Jag är ledsen. Er dotter kommer att bli rullstolsbunden och det är tveksamt att hon kommer att kunna föda barn.
Det blev för mycket för Margareth, Ada var bara tio år gammal med hela livet framför sig. Skadorna skulle förstöra hennes liv. Hur skulle hon kunna finna en make som rullstolsbunden och vart skulle hon hitta en man som accepterade att hon inte kunde föda hans barn? Om hon vaknade. Margareth kände hur det svartnade för ögonen och sedan blev allt mörkt.
Margareth vaknade upp ett par dagar senare. Doktorn hade förklarat att hennes kropp stängt av och att hon behövde vila. Han misstänkte att hon led av depression och förklarade att det var viktigt att hon var omgiven av familj och vänner som kunde stötta henne. När hon vaknade upp från den långa vilan hade hennes föräldrar tillfälligt flyttat in för att hjälpa till med döttrarna, sorgen och depressionen.
-Åh, Margareth. Jag var rädd att jag hade förlorat dig också! Snälla, skräm mig aldrig igen, sade Eli.
Även om Margareth hade gott om stöd omkring sig var det svårt att sova om nätterna. Ibland tog det flera timmar innan hon somnade och ibland vaknade hon mitt i natten och kunde inte somna om. När hon väl sov drömde hon mardrömmar om Ada. En morgon blev hon väckt av Eli, som skakade henne.
-Margareth?? Vakna!
-Eli, vad gör du? Har det hänt Ada något? frågade Margareth förvirrat.
-Det gäller inte Ada, det gäller dig. Hela sängen är full med blod och det kommer inte från mig!
Margareth hade fått missfall.
Kommentarer
Trackback
