Avsked.
R.I.P lilla Bianca.
Ledsen att jag aldrig fick ta farväl, men jag tror att du vet att jag älskade dig!
Klappade och pussade på dig häromdagen, du var ju lika söt som alltid. Hoppas att du har det mysigt i himlen!
Pussar lillmatte
Ledsen att jag aldrig fick ta farväl, men jag tror att du vet att jag älskade dig!
Klappade och pussade på dig häromdagen, du var ju lika söt som alltid. Hoppas att du har det mysigt i himlen!
Pussar lillmatte
Playing with fire.
God kväll!
Det blir inget långt inlägg ikväll.. Ska sova hos Lee inatt, orkade inte ta mig hem!
Var typ på en "dejt" idag. Mkt trevligt! Tror att jag gillar den här killen. Han kan nog vara något att hänga julgranen, haha ;O)
Får väl lägga mig nu, är trött och ska upp tidigt å jobba!
Nattinatt.
Vem skrev detta?!
Om man skriver en kommentar till mig.. Gör inte det anonymt! Jag är äckligt nyfiken av mig.. :0) Så vem skrev denna kommentar?!
Postat av: M
Postat av: M
Marlene! För guds skull skit i Mange! För din egen skull .. du kan ju omöjligt må bra av att göra slut och bli tillsammans med han varannan månad. Jag har inte brytt mig innan för har inte med det att göra, men hitta nån annan och glömm Mange.
Puss å kram.
Jag mår ju bra!
Hillluu!
Jag förstår ingenting.. Mår underbart!! Hur är det möjligt? Klagar inte, men har varit så deppig de andra gångerna med magnus. Antar att jag kände mig lite inträngd i ett hörn, känns som att jag fått tillbaka min frihet :) Dessutom har jag börjat träna igen och sedan går jag ut med hunden minst en gång om dagen. Då mår jag riktigt bra!
Jäkligt skönt att vara hemma i Skåne igen. Livet leker, fåglarna sjunger och solen skiner! Kan det bli bättre?
Igår käkade vi påskmiddag i Höganäs, på bryggan. Mamma, pappa, Jenny, Patrik, Benjamin, Timothy, Boel, Farmor, Johan, Emma och jag. Mkt mysigt! Efteråt åkte vi hem till oss och käkade en smaskig pärontårta med päronkräm och maräng. Spelade lite yatzy, drack rom och cola.. Blev på lyret. Haha. Jättekonstigt, för jag var typ full och bakfull samtidigt. Vid 22-tiden var jag bakis. Konstigt värre!
Men det var en mysig kväll. Pussades en massa med mina två småttingar. Senare kom Madde, hon har sovit hos mig tre nätter i rad eller något. Så vi låg uppe å snackade tills typ 1-2 någonting, som vanligt! Hon är så snäll och go. Henne vet man att man kan lita på.
Ikväll ska min brorson Calle bjuda mig på middag! Han är ju för söt. Jag ska komma vid sex, så "står maten på bordet" som han själv sade. Vilken lyx!
Imorgon kommer Crilleman hit - om han kan fixa läckaget på sin bil - och så ska vi ha en liten picknick. Har hittat det perfekta stället! Nere vid hamnen i Nyhamn ungefär. Det är på gräs med havet skvalpandes nedanför, solen i bra läge och lite blommor och buskar. Sen är det inte så långt hemmifrån heller, man kan gå dit och hem. Därmed kan man konsumera alkohol.. We like!
Om inte han kan får jag dra med Madde istället :)
Sen ska jag träffa en massa härliga människor i veckan. Fika med Ebba&Marie, träffa Sandra jag jobbade med på Waynes, fika med Daniel, mysa med Lee, träffa Madde.. På detta blir det jobbsökning!
Ska bli en mysig vecka.
Det är härligt att vara hemma bland alla djur. Min lilla katt har jag saknat så! Hon verkar vara glad att jag är tillbaka.
Puss på er alla och glad påsk!
The break-up; ett avslutat kapitel.
Jag vet att jag har varit sjukt dålig på att uppdatera här på bloggen.. Sry! Men det har hänt så mycket i Sthlm att jag varken hunnit eller orkat.
Nu är jag hemflyttad till Skåne.
Som de flesta vet bodde jag hos pappas kompis Roger. Detta var inte lätt.. Jag har mått så dåligt av att bo där, han har tryckt ner mig och jag kände snabbt att han inte ville ha mig där. Vilket leder till frågan - varför lät han mig bo där från början om han inte ville?
Hursom. Jag skulle eg flyttat ner den här helgen, imorgon faktiskt. Jag och Magnus bestämde att han skulle komma på fredagen den tionde april, vi skulle mysa i Sthlm på lördag och sedan åka hem på söndag. Men eftersom jag mådde så dåligt av att bo hos Roger frågade jag om han kunde hämta hem mig en helg tidigare, dvs en vecka före bestämt datum. Så Magnus flög upp till Sthlm fredagen den tredje april. Jag hämtade honom på flygplatsen och därefter hämtade vi en hyrbil. Hans kompis Martin jobbar på ett företag som hyr ut bilar och vi gjorde honom en tjänst om vi körde ner bilen till Skåne igen. Vi var så glada över att äntligen vara tillsammans igen!
Vi åkte hem till Bandhagen, käkade en pizza och var hemma hos Roger vid 22-tiden. Jag hade inte hunnit packa klart då jag inte fått veta att jag skulle flytta hem förrän dagen före. Vi lastade in det vi kunde i bilen och sedan gick vi in igen. Jag försökte att packa klart, men orkade inte. Så vi låg och mös, kollade på tv och somnade runt kl 01. Sedan gick vi upp 02.30, jag packade färdigt det sista och vi pressade in det i bilen. Vi pressade verkligen. Fick inte plats med allt, jag lämnade kvar två mattor, en barstol, en kudde, en lampa, en tröja och en jacka. Det gick bara inte! Vi fick dra fram stolarna så pass långt att Magnus fick sitta med knäna mot instrumentbrädan hela vägen.
Vid 10-tiden var vi framme i Nyhamnsläge. Vi hade hämtat Manges bil på Ängelholmsflygplats och ätit frukost på Mc Donald's före. Jag kramade om mamma och djuren, sedan var det dags att lasta ut allt igen.
Vi lämnade in hyrbilen och körde därefter hem till Magnus. Efter att ha kört hela natten och sovit så få timmar var vi väldigt trötta, så vi tog en dusch och sedan däckade vi ett par timmar. Vi snackade om det här med att flytta ihop och han sade att vi skulle ta första bästa lägenhet då det var så bra priser nu.
På kvällen skulle vi till Henke och fira hans födelsedag. Det var en jättetrevlig kväll och jag kände mig glad över att vara hemma igen. Alla var så goa.. Mysigt att prata med Martin, Johan och Daniel.. Både jag och Magnus blev ganska fulla, speciellt jag.. Tål ju inte så mycket! När vi kom hem busade vi med katten och fjöntade oss lite som man gör med lite sprit i kroppen. Allt var perfekt! Det kändes som att vi var lyckliga båda två.
Morgonen därpå var Magnus lika gullig som vanligt. Han hade gått upp tidigare, men kröp upp i sängen och frågade; Är du bakis? Vill du ha ett glas vatten och en värktablett kanske?
Jag gick upp och åt frukost. Vi satt och mös tillsammans i soffan.
Efter ett tag ringde telefonen. Det var grabbarna som ville ut och käka. - Marlene, hur länge ska du stanna?
- Tills du slänger ut mig, svarade jag.
Okej, svarade han. Då hoppar jag bara in i duschen så drar vi sen.
Jag blev lite ledsen.. För jag hade precis kommit hem, vi hade inte träffats på två månader, han hade sagt att vi skulle mysa hela helgen och så slänger han ut mig för att äta med polarna. Varför blev inte jag tillfrågad att följa med? Dessutom var jag i hans lägenhet för första gången sedan han gjorde slut med mig. Givetvis var jag extra känslig då jag precis lämnat Sthlm, skolan och alla kompisar bakom mig. Men han brydde sig inte om att jag var sårad.
När han skulle släppa av mig vid bussen berättade jag att jag var ledsen (vilket han såg, men då han inte sade något ville jag förklara) för att jag inte blev tillfrågad att följa med.
- Men du ska ju äta med dina föräldrar ikväll!
Jaa, ikväll. Klockan var 14-15.
- Jag kan ju inte veta hur du tänker.
Nej och inte frågar du heller.
Älskling, du slängde ju ut mig, sade jag och gav honom en puss.
På bussen var jag ledsen. För det kändes inte som att han brydde sig alls. Jag skickade ett långt sms där jag försökte förklara igen.. "Jag blev ledsen när du tog för givet att jag inte ville följa med. Om jag inte hade kunnat så hade jag sagt det. Dessutom kunde jag varit med bara för att vara social, man måste ju inte käka. Bla, bla bla..
Kändes inte så roligt att jag hade flyttat hem för att vara med honom - och så överger han mig för att käka med polarna dagen efter jag kommit hem. Vi som skulle "mysa hela helgen".
På måndagen skickade jag ett sms och undrade när han hade tid och lust att ses igen.
"Jag jobbar ikväll och imorgon ska jag till brorsan efter jobb."
"Ska vi ses på onsdag då?"
"Men jag kanske kan imorgon, beroende på hur sent det blir hos brorsan."
Jag tänkte att det var bättre att ses på onsdagen, men när han sade så, då verkade det som att han gärna ville träffa mig om det gick. Mamma och jag skulle åka och handla på väla, så vi sade helt enkelt att om han var färdig hos sin bror när vi hade handlat färdigt, då skulle vi ses. På måndagskvällen somnade jag med en klump i magen.
Tisdag, jag vaknade. Skrev ett gulligt sms till Magnus - som vi brukar göra.. Vi hördes alltid av flera gånger per dag. Ibland kändes det som att vi tävlade om vem som kunde skriva sötaste meddelandet. Men jag fick inget svar.
Åkte till väla och handlade, blev färdig tidigt och jag visste att han inte var färdig hos sin bror. Skickade ett sms: "Vi är redan färdiga nu, så jag förstår att du inte hunnit med det du ska. Men du får jättegärna komma ut till mig i Nyhamn om det inte blir alltför sent hos din bror. Puss"
Timmarna gick. Inget svar.. Jag började bli orolig. Hade han varit med om en bilolycka? Jag ringde honom, klockan var runt 22.
"Var har du varit? Jag har varit så orolig!"
"Jag somnade på soffan, jag är så trött. Hade tänkt att ringa dig och säga godnatt. Ska gå och lägga mig nu"
"Även om du har mycket att göra kan du väl skicka ett sms nästa gång? Jag blev ju orolig."
Några tårar rann. Hade spännt mig hela dagen och nu när jag slappnade av kom de. Som sagt, jag hade redan känslan av att något var fel.
"Jag hade bara mycket att göra."
"Är allt bra?"
"Jadå, hur är det själv?"
"Nej, jag menar med oss"
"Jaha, ja."
Vi fortsatte prata lite.. Men något kändes ändå fel.
"Är du säker på att allt är som det ska?"
"Jag vet inte riktigt....."
"Va?! Men.. Du älskar väl mig fortfarande?"
"Jadå.."
As if! När vi lade på sade han "pusspuss" och jag hoppades att jag hade inbillat mig allt. Men det kändes inte bra. Klumpen i magen försvann inte.
Vi hade bestämt att vi skulle ses på onsdagen. Men han hörde inte av sig. Han hade somnat på soffan igen! När vi pratade i telefon sade han att vi kunde ses dagen därpå istället.
"Orkar du det då?" undrade jag, i lite retlig ton. Började bli trött på det hela.
"Jadå. Jag har ju ifs vattengympan då.. Men vi kan ju höras före eller efter"
Ännu en natt med en klump i magen. Men också med en del ilska. Jag funderade på om jag skulle göra slut, för vad fan höll han på med?
När klockan slagit 17 på torsdagen hade han inte hört av sig. Så jag skickade ett sms: "Hej älskling! Jag kan ju komma till dig efter vattengympan, vid 21.30-22. Så kan vi kolla film. Skräckis kanske :) Eller hostel om du vill se den en gång till. Puss".
Jag tänkte vara som vanligt tills annat var bestämt. För tänk om jag hade fel? Önsketänkande..
Han svarade inte. Jag hade skrivit till honom på msn "Åh, vilket härligt väder! Du glömmer inte att gratulera din pappa va? :)"
"Nä. Vi slår ihop påsk och födelsedag"
När jag läst det blev jag jätteledsen. Förstod att det var kört, han var så kall när han skrev. Det är han inte i vanliga fall!
Men jag tänkte åka till honom som bestämt. Jag var dock inte riktigt säker på hur jag skulle tackla problemet. Skulle jag säga;
1. "Nu får du bestämma dig, ska vi vara tillsammans eller inte?"
2. "Vi har gått genom detta förut. Du måste kämpa för oss och du måste vilja det. Vi tar oss genom det här!"
3. Inte säga något alls för att få en sista kväll med honom
Jag bestämde mig för nummer tre. Innan det tog slut ville jag ha en sista kväll att minnas. För senaste den kvällen vi sågs visste jag ju inte att det var den sista. Men det skulle visa sig bli svårt.
Jag körde hem till honom i Helsingborg och parkerade bilen, var framme vid kl 22. Var skitnervös.. Gick fram till hans port och eftersom portklockan inte funkar så ringde jag till hans mobil. Inget svar.
Ringde till jobbmobilen. Inget svar.
Ringde till hans hemtelefon. Tutade upptaget.
Skickade ett sms: Jag står utanför, kan du komma och öppna?
Jag tyckte att jag hörde hans röst från sovrummet, så jag ropade på honom. Inget svar. Jag hade med mig en bit prinsesstårta i en burk till honom - som han inte förtjänade men jag är snäll - och i brist på stenar kastade jag burken på hans fönster. Eller ja, jag missade första gången. Burken gick sönder. Kastade den igen och träffade. Vad fint fönstret blev med tårta på! Men fortfarande - inget svar.
Hela tiden hade jag Lee i luren. Det var tur. För jag bröt ihop. Hur kunde han göra så mot mig? Det var så förödmjukande, så respektlöst. Han visste att jag skulle komma. Vilken jävla fegis.
Lee sa att jag skulle åka hem till henne. Hon pratade med mig i telefonen hela tiden medan jag grät och grät. När jag kom fram stod vi och kramades i flera minuter medan jag bara grät. Ni vet den sortens gråt då man inte kan vara tyst, man kvider av smärta. Det gör så ont att det känns som att hjärtat slitits ur kroppen på en.
Efter en halvtimme-timme får jag ett sms.
"Jag somnade på soffan, ska gå och lägga mig nu. Vi får höras imorgon istället."
Fy fan vad svinigt. Man skickar inte ett sånt sms när någon har stått utanför porten och inte blivit insläppt. Då ringer man och är förtvivlad för att man hade missat det. Men han brydde sig ju inte. Jag tror inte ens att han sov. Varför tutade det då upptaget på hemtelefonen? Dessutom har han så sjukt hög volym på mobiltelefonernas ringsignaler att det inte finns en möjlighet att sova sig genom det oväsendet.
Det sms:et blev sista droppen. Jag skickade tillbaka "Det är slut mellan oss. Jag hämtar mina grejer imorgon"
Det fanns inget mer att säga. Eller ja, jag hade väldigt mycket som jag ville säga! Kommer du inte ihåg hur det gått alla andra gånger? Efter någon vecka ringer du och vill ha tillbaka mig. Du ber om ursäkt för att du varit så elak.. När han ville ha tillbaka mig i januari berättade han att han i princip hade dödsångest utan mig. Han körde för fort eftersom han inte kände att han hade något att förlora, bilturerna från jobb till jobb som han tidigare älskat blev en ångestfylld färd med musik på högsta volym för att dämpa alla tankarna om mig. Han lovade mig att den här gången var det annorlunda, den här gången var han säker. Han älskade mig, han ångrade sig, han mådde så dåligt över vad han gjort mot mig.. Han ville vara med mig i resten av sitt liv, utan mig var inte livet värt att leva. Osv..
Hur kan man då vara så jävla dum att man gör om det? Seriöst!! Men han har rätt, den här gången blir det annorlunda. För den här gången har jag fått nog. Den här gången saknar jag honom knappt. För han har bevisat att han är en falsk idiot som inte vet vart han ska göra av sina känslor. Han kommer sluta ensam, för vem vill vara med en sådan människa? Han värnar så om sina kompisar och det är inget fel med det. MEN. Varför värnade han inte om mig? Jag hade gjort allt för honom och jag hade aldrig svikit honom. Jag hade dött för honom! Jag var den enda han kunde prata med om saker och ting. Han hade inte den relationen med sina vänner, de festade främst ihop. Såg en film då och då..
När jag hade dåliga dagar och kände mig ensam i Sthlm sade han "Du är inte ensam, du har mig". Jag har nämligen aldrig kännt att jag passat in någonstanns. Inte hemma heller. Men han menade på att jag aldrig skulle behöva känna så igen.
Han har skickat så många sms.
En kväll skulle han spela poker med grabbarna. Jag skrev: Lycka till, hoppas att du vinner.
"Men det gör ju inget om jag förlorar, jag har ju ändå vunnit dig och bättre kan det inte bli"
"Magnus <3 Marlene"
"Jag älskar och saknar dig Marlene och jag vill inget hellre än att hålla om dig och visa min kärlek till dig."
Många är skrivna för bara 1-2 veckor sedan.
När han körde hem mig från Stockholm så tackade jag honom flera gånger. "Tack för att du hämtar hem mig! Det betyder så mycket för mig, det känns verkligen att det är vi nu. Känns så bra"
"Äh, det är av egoistiska skäl också, jag vill ju ha hem dig!"
Så förstår ni, vi var på festen på lördagen, sedan åkte jag från honom vid tretiden på söndagen och sedan hade han ändrat sig. Han sade ju för fan att vi skulle ta första, bästa lägenheten vi fick tag på i lördags. Hur fan tänker han?!
Fredagsmorgon skickade jag ett sms till honom där jag skrev att jag skulle komma vid tvåtiden och hämta mina grejer. Bad honom att ha det färdigpackat tills jag kom. Ville träffa honom så kort stund som möjligt.
"Yes boss", svarade han.
Han bryr sig inte om att jag gjort slut, bryr sig inte om något alls.. Ingen kommentar. Det gjorde ont.
Vid tvåtiden åkte jag och Lee dit. Knackade på, gick in.
"Hej" sade han.
"hej."
Vi gick in i köket och han stoppade ner varor från kylen i en påse. När allt var färdigpackat ställde jag mig framför honom, såg honom rätt i ögonen och sade:
"Du är ett jävla svin Magnus"
"Ja"
"Du är den fegaste människa jag någonsin har träffat. Kontakta aldrig mig igen"
"Nejdå"
Sedan smällde jag till honom. Det hjärthalsband jag en gång fick av honom slängde jag på golvet.
"Du tappade något" sa han.
"Nej, det gjorde jag inte."
Sedan gick vi därifrån och jag bröt ihop i Lee´s armar igen. Jag vet att han är så känslokall för att han inte vill att den tuffa ytan ska krackelera. Han har konfrontationsproblem, kan inte ta itu med saker. Då är det lättare att göra sig av med orsaken till konflikterna och problemet. I vårt fall, göra slut så att han slipper att ta itu med obehagliga känslor och förändringar. Han vill inte gråta inför mig, därför är han hård. Han trycker in sina känslor någonstanns där han tror att dom kan förbli gömda. Förr eller senare kommer de fram och det är då han inser vad han har gjort. Det är då han ångrar sig. Jag hoppas verkligen att han kommer att ångra sig. Att han får känna all den smärta som jag har fått stå ut med pga av att han är en feg liten skit som inte bryr sig om andras känslor.
Han var så mån att hämta hem mig från Roger eftersom jag mått så dåligt av att bo hos honom. "Det var på tiden, du skulle ju eg behövt komma därifrån tidigare." Men när han behandlar mig som skit, då är det ok.
Konstigt nog är jag inte lika ledsen den här gången. Känner mig nästan.. Fri! Jag vet inte om det är för att jag tryckt undan känslorna eller för att jag helt enkelt fått nog. Det är iaf ett plus att jag har bott i Sthlm och därmed van vid att vara utan honom. Men det känns inte så roligt att bli snuvad på mitt livs kärlek, inte på detta sättet. Utan respekt.
Man gör inte så. Har inte din mamma lärt dig det?
Nu är jag hemflyttad till Skåne.
Som de flesta vet bodde jag hos pappas kompis Roger. Detta var inte lätt.. Jag har mått så dåligt av att bo där, han har tryckt ner mig och jag kände snabbt att han inte ville ha mig där. Vilket leder till frågan - varför lät han mig bo där från början om han inte ville?
Hursom. Jag skulle eg flyttat ner den här helgen, imorgon faktiskt. Jag och Magnus bestämde att han skulle komma på fredagen den tionde april, vi skulle mysa i Sthlm på lördag och sedan åka hem på söndag. Men eftersom jag mådde så dåligt av att bo hos Roger frågade jag om han kunde hämta hem mig en helg tidigare, dvs en vecka före bestämt datum. Så Magnus flög upp till Sthlm fredagen den tredje april. Jag hämtade honom på flygplatsen och därefter hämtade vi en hyrbil. Hans kompis Martin jobbar på ett företag som hyr ut bilar och vi gjorde honom en tjänst om vi körde ner bilen till Skåne igen. Vi var så glada över att äntligen vara tillsammans igen!
Vi åkte hem till Bandhagen, käkade en pizza och var hemma hos Roger vid 22-tiden. Jag hade inte hunnit packa klart då jag inte fått veta att jag skulle flytta hem förrän dagen före. Vi lastade in det vi kunde i bilen och sedan gick vi in igen. Jag försökte att packa klart, men orkade inte. Så vi låg och mös, kollade på tv och somnade runt kl 01. Sedan gick vi upp 02.30, jag packade färdigt det sista och vi pressade in det i bilen. Vi pressade verkligen. Fick inte plats med allt, jag lämnade kvar två mattor, en barstol, en kudde, en lampa, en tröja och en jacka. Det gick bara inte! Vi fick dra fram stolarna så pass långt att Magnus fick sitta med knäna mot instrumentbrädan hela vägen.
Vid 10-tiden var vi framme i Nyhamnsläge. Vi hade hämtat Manges bil på Ängelholmsflygplats och ätit frukost på Mc Donald's före. Jag kramade om mamma och djuren, sedan var det dags att lasta ut allt igen.
Vi lämnade in hyrbilen och körde därefter hem till Magnus. Efter att ha kört hela natten och sovit så få timmar var vi väldigt trötta, så vi tog en dusch och sedan däckade vi ett par timmar. Vi snackade om det här med att flytta ihop och han sade att vi skulle ta första bästa lägenhet då det var så bra priser nu.
På kvällen skulle vi till Henke och fira hans födelsedag. Det var en jättetrevlig kväll och jag kände mig glad över att vara hemma igen. Alla var så goa.. Mysigt att prata med Martin, Johan och Daniel.. Både jag och Magnus blev ganska fulla, speciellt jag.. Tål ju inte så mycket! När vi kom hem busade vi med katten och fjöntade oss lite som man gör med lite sprit i kroppen. Allt var perfekt! Det kändes som att vi var lyckliga båda två.
Morgonen därpå var Magnus lika gullig som vanligt. Han hade gått upp tidigare, men kröp upp i sängen och frågade; Är du bakis? Vill du ha ett glas vatten och en värktablett kanske?
Jag gick upp och åt frukost. Vi satt och mös tillsammans i soffan.
Efter ett tag ringde telefonen. Det var grabbarna som ville ut och käka. - Marlene, hur länge ska du stanna?
- Tills du slänger ut mig, svarade jag.
Okej, svarade han. Då hoppar jag bara in i duschen så drar vi sen.
Jag blev lite ledsen.. För jag hade precis kommit hem, vi hade inte träffats på två månader, han hade sagt att vi skulle mysa hela helgen och så slänger han ut mig för att äta med polarna. Varför blev inte jag tillfrågad att följa med? Dessutom var jag i hans lägenhet för första gången sedan han gjorde slut med mig. Givetvis var jag extra känslig då jag precis lämnat Sthlm, skolan och alla kompisar bakom mig. Men han brydde sig inte om att jag var sårad.
När han skulle släppa av mig vid bussen berättade jag att jag var ledsen (vilket han såg, men då han inte sade något ville jag förklara) för att jag inte blev tillfrågad att följa med.
- Men du ska ju äta med dina föräldrar ikväll!
Jaa, ikväll. Klockan var 14-15.
- Jag kan ju inte veta hur du tänker.
Nej och inte frågar du heller.
Älskling, du slängde ju ut mig, sade jag och gav honom en puss.
På bussen var jag ledsen. För det kändes inte som att han brydde sig alls. Jag skickade ett långt sms där jag försökte förklara igen.. "Jag blev ledsen när du tog för givet att jag inte ville följa med. Om jag inte hade kunnat så hade jag sagt det. Dessutom kunde jag varit med bara för att vara social, man måste ju inte käka. Bla, bla bla..
Kändes inte så roligt att jag hade flyttat hem för att vara med honom - och så överger han mig för att käka med polarna dagen efter jag kommit hem. Vi som skulle "mysa hela helgen".
På måndagen skickade jag ett sms och undrade när han hade tid och lust att ses igen.
"Jag jobbar ikväll och imorgon ska jag till brorsan efter jobb."
"Ska vi ses på onsdag då?"
"Men jag kanske kan imorgon, beroende på hur sent det blir hos brorsan."
Jag tänkte att det var bättre att ses på onsdagen, men när han sade så, då verkade det som att han gärna ville träffa mig om det gick. Mamma och jag skulle åka och handla på väla, så vi sade helt enkelt att om han var färdig hos sin bror när vi hade handlat färdigt, då skulle vi ses. På måndagskvällen somnade jag med en klump i magen.
Tisdag, jag vaknade. Skrev ett gulligt sms till Magnus - som vi brukar göra.. Vi hördes alltid av flera gånger per dag. Ibland kändes det som att vi tävlade om vem som kunde skriva sötaste meddelandet. Men jag fick inget svar.
Åkte till väla och handlade, blev färdig tidigt och jag visste att han inte var färdig hos sin bror. Skickade ett sms: "Vi är redan färdiga nu, så jag förstår att du inte hunnit med det du ska. Men du får jättegärna komma ut till mig i Nyhamn om det inte blir alltför sent hos din bror. Puss"
Timmarna gick. Inget svar.. Jag började bli orolig. Hade han varit med om en bilolycka? Jag ringde honom, klockan var runt 22.
"Var har du varit? Jag har varit så orolig!"
"Jag somnade på soffan, jag är så trött. Hade tänkt att ringa dig och säga godnatt. Ska gå och lägga mig nu"
"Även om du har mycket att göra kan du väl skicka ett sms nästa gång? Jag blev ju orolig."
Några tårar rann. Hade spännt mig hela dagen och nu när jag slappnade av kom de. Som sagt, jag hade redan känslan av att något var fel.
"Jag hade bara mycket att göra."
"Är allt bra?"
"Jadå, hur är det själv?"
"Nej, jag menar med oss"
"Jaha, ja."
Vi fortsatte prata lite.. Men något kändes ändå fel.
"Är du säker på att allt är som det ska?"
"Jag vet inte riktigt....."
"Va?! Men.. Du älskar väl mig fortfarande?"
"Jadå.."
As if! När vi lade på sade han "pusspuss" och jag hoppades att jag hade inbillat mig allt. Men det kändes inte bra. Klumpen i magen försvann inte.
Vi hade bestämt att vi skulle ses på onsdagen. Men han hörde inte av sig. Han hade somnat på soffan igen! När vi pratade i telefon sade han att vi kunde ses dagen därpå istället.
"Orkar du det då?" undrade jag, i lite retlig ton. Började bli trött på det hela.
"Jadå. Jag har ju ifs vattengympan då.. Men vi kan ju höras före eller efter"
Ännu en natt med en klump i magen. Men också med en del ilska. Jag funderade på om jag skulle göra slut, för vad fan höll han på med?
När klockan slagit 17 på torsdagen hade han inte hört av sig. Så jag skickade ett sms: "Hej älskling! Jag kan ju komma till dig efter vattengympan, vid 21.30-22. Så kan vi kolla film. Skräckis kanske :) Eller hostel om du vill se den en gång till. Puss".
Jag tänkte vara som vanligt tills annat var bestämt. För tänk om jag hade fel? Önsketänkande..
Han svarade inte. Jag hade skrivit till honom på msn "Åh, vilket härligt väder! Du glömmer inte att gratulera din pappa va? :)"
"Nä. Vi slår ihop påsk och födelsedag"
När jag läst det blev jag jätteledsen. Förstod att det var kört, han var så kall när han skrev. Det är han inte i vanliga fall!
Men jag tänkte åka till honom som bestämt. Jag var dock inte riktigt säker på hur jag skulle tackla problemet. Skulle jag säga;
1. "Nu får du bestämma dig, ska vi vara tillsammans eller inte?"
2. "Vi har gått genom detta förut. Du måste kämpa för oss och du måste vilja det. Vi tar oss genom det här!"
3. Inte säga något alls för att få en sista kväll med honom
Jag bestämde mig för nummer tre. Innan det tog slut ville jag ha en sista kväll att minnas. För senaste den kvällen vi sågs visste jag ju inte att det var den sista. Men det skulle visa sig bli svårt.
Jag körde hem till honom i Helsingborg och parkerade bilen, var framme vid kl 22. Var skitnervös.. Gick fram till hans port och eftersom portklockan inte funkar så ringde jag till hans mobil. Inget svar.
Ringde till jobbmobilen. Inget svar.
Ringde till hans hemtelefon. Tutade upptaget.
Skickade ett sms: Jag står utanför, kan du komma och öppna?
Jag tyckte att jag hörde hans röst från sovrummet, så jag ropade på honom. Inget svar. Jag hade med mig en bit prinsesstårta i en burk till honom - som han inte förtjänade men jag är snäll - och i brist på stenar kastade jag burken på hans fönster. Eller ja, jag missade första gången. Burken gick sönder. Kastade den igen och träffade. Vad fint fönstret blev med tårta på! Men fortfarande - inget svar.
Hela tiden hade jag Lee i luren. Det var tur. För jag bröt ihop. Hur kunde han göra så mot mig? Det var så förödmjukande, så respektlöst. Han visste att jag skulle komma. Vilken jävla fegis.
Lee sa att jag skulle åka hem till henne. Hon pratade med mig i telefonen hela tiden medan jag grät och grät. När jag kom fram stod vi och kramades i flera minuter medan jag bara grät. Ni vet den sortens gråt då man inte kan vara tyst, man kvider av smärta. Det gör så ont att det känns som att hjärtat slitits ur kroppen på en.
Efter en halvtimme-timme får jag ett sms.
"Jag somnade på soffan, ska gå och lägga mig nu. Vi får höras imorgon istället."
Fy fan vad svinigt. Man skickar inte ett sånt sms när någon har stått utanför porten och inte blivit insläppt. Då ringer man och är förtvivlad för att man hade missat det. Men han brydde sig ju inte. Jag tror inte ens att han sov. Varför tutade det då upptaget på hemtelefonen? Dessutom har han så sjukt hög volym på mobiltelefonernas ringsignaler att det inte finns en möjlighet att sova sig genom det oväsendet.
Det sms:et blev sista droppen. Jag skickade tillbaka "Det är slut mellan oss. Jag hämtar mina grejer imorgon"
Det fanns inget mer att säga. Eller ja, jag hade väldigt mycket som jag ville säga! Kommer du inte ihåg hur det gått alla andra gånger? Efter någon vecka ringer du och vill ha tillbaka mig. Du ber om ursäkt för att du varit så elak.. När han ville ha tillbaka mig i januari berättade han att han i princip hade dödsångest utan mig. Han körde för fort eftersom han inte kände att han hade något att förlora, bilturerna från jobb till jobb som han tidigare älskat blev en ångestfylld färd med musik på högsta volym för att dämpa alla tankarna om mig. Han lovade mig att den här gången var det annorlunda, den här gången var han säker. Han älskade mig, han ångrade sig, han mådde så dåligt över vad han gjort mot mig.. Han ville vara med mig i resten av sitt liv, utan mig var inte livet värt att leva. Osv..
Hur kan man då vara så jävla dum att man gör om det? Seriöst!! Men han har rätt, den här gången blir det annorlunda. För den här gången har jag fått nog. Den här gången saknar jag honom knappt. För han har bevisat att han är en falsk idiot som inte vet vart han ska göra av sina känslor. Han kommer sluta ensam, för vem vill vara med en sådan människa? Han värnar så om sina kompisar och det är inget fel med det. MEN. Varför värnade han inte om mig? Jag hade gjort allt för honom och jag hade aldrig svikit honom. Jag hade dött för honom! Jag var den enda han kunde prata med om saker och ting. Han hade inte den relationen med sina vänner, de festade främst ihop. Såg en film då och då..
När jag hade dåliga dagar och kände mig ensam i Sthlm sade han "Du är inte ensam, du har mig". Jag har nämligen aldrig kännt att jag passat in någonstanns. Inte hemma heller. Men han menade på att jag aldrig skulle behöva känna så igen.
Han har skickat så många sms.
En kväll skulle han spela poker med grabbarna. Jag skrev: Lycka till, hoppas att du vinner.
"Men det gör ju inget om jag förlorar, jag har ju ändå vunnit dig och bättre kan det inte bli"
"Magnus <3 Marlene"
"Jag älskar och saknar dig Marlene och jag vill inget hellre än att hålla om dig och visa min kärlek till dig."
Många är skrivna för bara 1-2 veckor sedan.
När han körde hem mig från Stockholm så tackade jag honom flera gånger. "Tack för att du hämtar hem mig! Det betyder så mycket för mig, det känns verkligen att det är vi nu. Känns så bra"
"Äh, det är av egoistiska skäl också, jag vill ju ha hem dig!"
Så förstår ni, vi var på festen på lördagen, sedan åkte jag från honom vid tretiden på söndagen och sedan hade han ändrat sig. Han sade ju för fan att vi skulle ta första, bästa lägenheten vi fick tag på i lördags. Hur fan tänker han?!
Fredagsmorgon skickade jag ett sms till honom där jag skrev att jag skulle komma vid tvåtiden och hämta mina grejer. Bad honom att ha det färdigpackat tills jag kom. Ville träffa honom så kort stund som möjligt.
"Yes boss", svarade han.
Han bryr sig inte om att jag gjort slut, bryr sig inte om något alls.. Ingen kommentar. Det gjorde ont.
Vid tvåtiden åkte jag och Lee dit. Knackade på, gick in.
"Hej" sade han.
"hej."
Vi gick in i köket och han stoppade ner varor från kylen i en påse. När allt var färdigpackat ställde jag mig framför honom, såg honom rätt i ögonen och sade:
"Du är ett jävla svin Magnus"
"Ja"
"Du är den fegaste människa jag någonsin har träffat. Kontakta aldrig mig igen"
"Nejdå"
Sedan smällde jag till honom. Det hjärthalsband jag en gång fick av honom slängde jag på golvet.
"Du tappade något" sa han.
"Nej, det gjorde jag inte."
Sedan gick vi därifrån och jag bröt ihop i Lee´s armar igen. Jag vet att han är så känslokall för att han inte vill att den tuffa ytan ska krackelera. Han har konfrontationsproblem, kan inte ta itu med saker. Då är det lättare att göra sig av med orsaken till konflikterna och problemet. I vårt fall, göra slut så att han slipper att ta itu med obehagliga känslor och förändringar. Han vill inte gråta inför mig, därför är han hård. Han trycker in sina känslor någonstanns där han tror att dom kan förbli gömda. Förr eller senare kommer de fram och det är då han inser vad han har gjort. Det är då han ångrar sig. Jag hoppas verkligen att han kommer att ångra sig. Att han får känna all den smärta som jag har fått stå ut med pga av att han är en feg liten skit som inte bryr sig om andras känslor.
Han var så mån att hämta hem mig från Roger eftersom jag mått så dåligt av att bo hos honom. "Det var på tiden, du skulle ju eg behövt komma därifrån tidigare." Men när han behandlar mig som skit, då är det ok.
Konstigt nog är jag inte lika ledsen den här gången. Känner mig nästan.. Fri! Jag vet inte om det är för att jag tryckt undan känslorna eller för att jag helt enkelt fått nog. Det är iaf ett plus att jag har bott i Sthlm och därmed van vid att vara utan honom. Men det känns inte så roligt att bli snuvad på mitt livs kärlek, inte på detta sättet. Utan respekt.
Man gör inte så. Har inte din mamma lärt dig det?
