Hardcandy Baby

Hon blir ju bara värre och värre! Tror att jag hamnat i helvetet.


I fredags var jag på Herbsmarcht (marknad) med familjen, den är precis på gatan utanför hotellet. Jag var förvånad över att jag ens fick följa med. Efter att ha gått på marknaden, som var väldigt liten, satte vi oss ner i ett tält för att äta lite. Mat och öl ("prosseco" för mig) kom in och vi skulle äta.

- Men, Leandro måste ju äta sade Monique.
- Jamen, han kan få pommes av mig! skrek jag och Patrick i kör.
När vi började att äta gnällde han lite, men det gör han alltid när vi äter. Eftersom han också vill ha mat. Det löser man med att ge honom lite pommes. Men nej.
- Han måste faktiskt ha mat nu!
- Men vi kan väl äta upp först, snälla?! Sade Patrick.

Men det tyckte inte hon, så hon tog vagnen och gick. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, Patrick var inte på gott humör, men jag försökte skoja;

- Se det från den positiva sidan, nu har du två öl..

Kunde hon inte sagt det innan vi beställt in maten? Varför alltid vara så dramatisk? Det hade tagit ungefär fem-tio minuter för oss att äta och tältet låg precis bredvid hotellet. Väldigt trevligt sätt hon har, den där kvinnan. Hon behöver lugna ner sig "lite"!

Rasmus kom på kvällen, tack gode gud. Baaaaby! Saknat honom så. Monique var mycket trevligare när Rasmus var där. Suprising, huh? Eftersom hon varit så taskig så fick hon inte presenten jag köpt till henne, hon fyllde år i lördags. Det var mangolotion och showergel, luktar såååh gott and it's all mine.

Han åkte i söndagskväll och sen bröt helvetet loss igen. Jag gick förbi henne och sade "hej" och hon besvarade mig genom ignorans. De frågar inte längre om jag vill ha mat, tydligen behöver jag inte det. Igårkväll stod hon och gjorde tonfisksallad, som jag inte kan äta eftersom jag är vegeterian. Kunde kanske frågat om jag ville ha salld utan tonfisk innan hon lade i den? Åh, just det. Jag behöver ju inte äta på kvällen. Mitt fel!

- Ska jag beställa något från köket? frågade jag.
- Nej, vi ska äta sallad.
- Ja, men till MIG (remember me?!).
- Jaha. Ja, gör du det.
- Kan jag ringa ner?
- Eh, du kan väl gå ner?!
- Visst!

De ringer alltid ner, men jag är tydligen inte fin nog. Det är inte jättejobbigt för mig att åka ner till köket, men det är smidigare via telefonen eftersom jag då slipper att gå till köket och beställa, åka upp till lägenheten för att vänta, sedan åka ner och hämta maten för att slutligen åka upp för att äta. Det är bara principen, att hon vill visa sin makt. Visa att jag inte är någon! Men du kan försöka bäst du kan, lilla vän. Jag är så mycket bättre än dig, en bättre människa än vad du någonsin kommer att bli. Därför sänker jag mig inte till din nivå, jag behandlar inte dig som skit för det är under min värdighet.

Jag hämtade min mat och sedan åt jag den ensam, inne på mitt rum. Det finns ingen anledning att äta med dem om jag inte blivit tillfrågad.

I dag skulle jag börja att jobba halv två och jag undrade lite om hon skulle flippa ur för att jag inte var uppe och torkade bordet efter henne hela tiden. Men jag brydde inte mig. Vad ska hon göra? Sparka mig? Be mig att åka tidigare? Gärna!

Hursomhelst. Jag spenderade morgonen med att läsa en bok, lyssna på Elvis, träna och duscha. Vi äter alltid lunch vid ett och av någon konstig anledning får jag alltid mat på lunchen. Tydligen är det bara målet på kvällen som är önödigt! När jag sätter mig för att äta säger häxan argt;

- Du får faktiskt ta och dämpa dig. Du är alldeles för höggljudd! Smäller i dörrar och håller på. Han vaknade faktiskt innan när han sov.
- Oj, förlåt. Jag försöker att vara tyst men jag är en väldigt klumpig människa. Men jag ska försöka ännu mer!
- Ja, det borde du. För vi har faktiskt EN BEBIS.
Vaaaa? Seriöst? Jag som trodde att jag hade hand om en hund.. Tack för att du berättade det för mig!

Be mig gärna att dämpa mig, men du behöver inte vara otrevlig. Fast det är ganska lustigt att hon aldrig nämnt något om det innan. Jag undrar.. Kan det vara för att hon ska racka ner på mig ännu mer? Hmm..

Eftersom hon var så sjukt jävla otrevlig sade jag, dock inte otrevligt, utan milt;

- Monique, vill du att jag ska flytta innan fredag?
- Det är väl upp till dig.
- Nej, jag frågar dig. Vill du att jag ska åka tidigare?
- Det är faktiskt den trettioende på torsdag, det är din sista dag, så då ska du ut härifrån.
- Okidok.

Yes! En dag mindre.. Trodde du att jag skulle bli ledsen över att få höra att jag ska "ut härifrån"? Det är de vackraste orden jag någonsin hört komma från din smutsiga mun.

Vad gjorde Patrick under vår dialog? Han tittade mest ner i bordet, eller på något annat intressant ställe. Han är inte bättre än henne, eftersom han inte säger något, men han är iallafall trevlig. Hon hatar mig, utan att jag gjort henne ett skit. Hon har stora problem, det är helt klart. Själv försöker jag att uppträda professionellt, något hon uppenbarligen inte kan.

Tio minuiter senare, med silkeslen röst, säger hon;
- Åh, Marlene. Har du sett Leandros nya jacka?
- Nej. Vad söt.
- Visst är den!
Hade god lust att säga något i stil med "du behöver inte prata med mig" eller "du behöver inte låtsats vara trevlig".

Jag har tagit mig genom den här dagen. Nu är det bara imorgon och torsdag kvar, sen är det över! Försöker att påminna mig om det, för jag vill bara härifrån nuuu. Började packa igår, ska packa mer ikväll och imorgon. Jag tror att hon är förbannad över att jag inte är otrevlig när hon är det, att jag inte gråter, att hon inte kan knäcka mig. Men var det då, jag bryr mig inte!

Idag köpte jag mat, så att jag har till de sista dagarna. Jag behöver inte deras jävla mat.

Sökte även en massa jobb igår och satte b.l.a in en annons(http://www.tutti.ch/vi/1102889.htm). Har redan fått mail från en familj som är intresserade :) De bor i Zürich och har tre pojkar; en på 4 månader samt en på 2,5 och 4år. Verkar jättetrevliga och bra. Jag sade ju att jag inte ville arbeta som au pair igen men just nu vill jag bara ha ett jobb och givetvis finns det faktiskt trevliga familjer. Så vi får se vad som händer! Rasmus ska inte behöva betala mina räkningar och dessutom blir jag gaaalen av att gå hemma. Förutom detta ska Sandra, som vi träffade när vi var här på semester i augusti, fråga några bekanta i Baden (där Rasmus och jag snart bor tillsammans) om de behöver en barnflicka.

Vi letar även för fullt efter lägenhet, vilket inte är det lättaste. Men det kommer!

Nu ska jag snart prata med mina älskade föräldrar. Det är så skönt att få prata med dem när jag är så oönskad här. Det är nästan som om jag vore hemma! Vi skypar med webbcamera så vi träffas nästan på riktigt :)

Å till alla som säger att vi ska skaffa egen bebis. Det vill vi! Men det är inte rätt läge. Jag vill ha ett jobb, jag vill att vi ska ha en stabil ekonomi, bo i ett hus och vara i Sverige. Så det får tyvärr vänta.

Linnea! Jag saknar dig också :O)

Snart kommer ni att få positiva, glada inlägg. Ska bara komma härifrån först!

Pusspuss

Btw! Hon bröt lilltån i förrgår. Ha! Vissa straffar gud med detsamma..

"Oj, så fel man kan ha! Jag trodde att den elaka häxan hade försvunnit, men nej. Så det där med att vi ska fortsätta att vara vänner är väldigt tveksamt. Enough ist enough, jag drar.

 

Igår var det jättefint väder, sommar faktiskt. Monique hade sagt att hon skulle ha hand om Leandro fram till klockan två och sedan skulle jag ta över. När hon hade hand om honom passade jag på att sola och ha det mysigt ute på balkongen och jag fick allt lite färg :)

 

Efter solandet tog jag en snabb dusch och virade därefter in mig i min rosa handduk. Jag tänkte att jag skulle sticka in huvudet i matsalen för att se vad Leandro och Monique gjorde, innan jag klädde på mig. På väg dit stötte jag på Patrick och passade då på att fråga om jag kunde låna deras dator eftersom mitt internet fortfarande inte fungerar.. Sedan gick jag in till Monique och sade glatt;

 

-         Jag har solat och fått färg! Har precis duschat så nu ska jag bara gå in och klä på mig.

-         Ja, tack. Sade hon torrt. Jag gillar inte att du springer runt sådär när Patrick är här.

-         Sorry, det ska inte hända igen.

 

Hade jag haft en kort, avslöjande handduk, så ok. Men jag hade en lång handduk, som går en bra bit nerför knäna och dessutom är den väldigt tjock så att INGET under syns. Varför kan hon inte lita på mig? Varför ska hon alltid se mig som ett hot? Hon vet att jag älskar Rasmus och att jag vill vara med honom, Patrick är mer som en pappa för mig, jag ser inte på honom på det sättet som hon indikerar! Jag bor ju här och är ”en i familjen”. Eller hur. Dessutom skulle Patrick aldrig se åt en annan kvinna, så jag förstår inte varför hon ska bli så himla sur. Det var totalt oskyldigt men för henne var det tydligen provocerande.

 

När jag klätt på mig skulle jag bara gå ut på balkongen och ställa stolarna tillrätta efter min solning.

-         Var snäll och gå härifrån, Marlene. Leandro kollar åt alla håll och kanter och jag försöker mata honom.

 

Det gör han oavsett om jag är där eller ej, men poängen är att jag varit där i två sekunder när hon fällde sin kommentar. Hon var ju egentligen sur pga av ”handduksincidenten” och inget annat. Så jädra moget.

 

Lite senare, när klockan var lite innan två, frågade jag om Leandro sov.

-         Nej, Patrick är ute och går med honom.

-         Ah, okej.

-         Trodde du att du började jobba två idag eller?

-         Jaa?

-         Jag sade att jag skulle ha hand om Leandro till klockan två.

-         Ja, precis?

-         Det var stökigt här innan.

-         Va? Men jag plockade ju undan frukosten och sedan lunchen? Men varför sade du inget om du inte var nöjd?

-         Jag sade ju att jag skulle ha hand om Leandro igårkväll.

-         Ja, precis. Men jag förstår inte problemet, jag har ju plockat undan allt idag?

Hon tittar på mig som om jag är dum i huvudet och sedan går hon.

 

Jag kokade av ilska! Jag gör en massa saker som det inte står något om i kontraktet, självmant. På kvällen förbereder jag frukosten genom att duka fram tallrikar, knivar, glas, koppar, äggkoppar och skedar. På morgonen kokar jag ägg, skär upp bröd, gör kaffe och sätter fram smör och marmelad. Efter frukosten dukar jag ut, torkar bordet rent, diskar allt och putsar köket till perfektion. Detta gjorde jag även denna morgon + att jag laddade diskmaskinen och satte igång den. Behöver jag nämna att jag alltid tömmer den också?

 

Det enda jag inte gjorde det var att torka av bordet efter att hon hade gett Leandro mellanmål och lunch. Men när jag har hand om Leandro så torkar ju jag själv av bordet, är det så hemskt att hon plötsligt måste göra det själv då? Hon kunde väl ha bett mig att torka av bordet om det var så jobbigt? Jag kan ju inte hänga efter henne när hon vill vara själv med Leandro. Det har vi ju bestämt, att hon ska få vara själv med honom. Men jag ska springa in och torka bordet varannan timme? För gud skull. Dessutom bad hon ju mig faktiskt att lämna rummet.

 

Även efter att vi ätit lunch tog jag undan allt. Torkade bordet, diskade disken och putsade köket. Vad begär hon? Att jag ska göra bakåtvolter samtidigt? Nej, jag har fått nog. När Patrick kom upp efter promenaden och Monique gått ner för att jobba sade jag;

 

- Jag kommer att be om att få säga upp mig fortast möjligt. Monique och jag går inte ihop, vi förstår inte     varandra.

- Okej.

 

Det kändes jättejobbigt att säga det till honom. Jag trivs ju med honom. Han har varit tramsig en gång men det är väl också allt. För det mesta är han väldigt trevlig!

 

Vi bestämde att jag ska flytta nästa helg, antagligen den andre oktober. Tyvärr blir det smått problematiskt eftersom Rasmus bara har sitt lilla rum som han hyr, men jag måste här ifrån och det är vi överens om. Jag pallar inte att gå runt med den här känslan i magen, ständigt orolig för att jag gör något som inte passar häxan. Rasmus var så söt när vi pratade i telefon igår;

-         Men blir det inte jobbigt att stanna en hel vecka till?

-         Älskling, det går ju inte tidigare. Det är lugnt, en vecka klarar jag.

Det är nämligen så att det kommer att vara en sorts marknad här i Uzwil, fredag-lördag och då stänger de av alla gator. Därmed tar Rasmus tåget och då blir det lite svårt att flytta.. Dessutom vill jag jobba månaden ut, eftersom jag fått betalt för det.

Rasmus, min sötnos! Du ger mig styrka. Jag längtar så tills i eftermiddag, för då kommer du <3

Allt stöd värmer hjärtat. Jag blev väldigt glad över mammas och pappas sms, som de skickade till mig efter att jag berättat att jag skulle säga upp mig med en gång, samt be dem att boka ett annat hotell inför sitt besök november. De svarade; Vi backar dig till 100 %. Allt ordnar sig på något sätt. Puss"

 

Detta inlägg skrevs i fredagsmorse, men då internet inte har fungerat har jag inte haft möjlighet att uppdatera bloggen.

Sedan jag sade upp mig har Monique varit jättrevlig. Tror dock att hon är extra trevlig när Rasmus är här, för att det ska se bra ut. Eller så är hon bara glad för att jag ska flytta! Rasmus och jag har våra misstankar; kanske var hon elak för att hon ville att jag skulle försvinna härifrån. Men jag lämnar er glädeligen, även om det gör ont i hjärtat när jag tänker på hur trevligt och varmt allt var första gången vi träffades och när jag tänker på alla mina förväntningar som totalt grusats.

 

Men hey, livet går vidare.

 

Puss & Kram

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Med glädje!

Igår, när vi hade ätit färdigt sade Monique; jag har tänkt genom det här väldigt noga och diskuterat en massa med Patrick. Jag kommer att gå ner i timmar på jobbet för att vara mer med Leandro och i januari kommer jag att ha hand om honom på heltid.

Det var som om all spänning släppte och jag blev faktiskt väldigt glad! Tänk att man kan bli så glad för en uppsägning.. Det var något nytt! Har ju inte trivts och har flera gånger sagt att Monique kanske inte är lämpad för att ha en au pair. Jag slapp att säga upp mig, för hela den situationen kändes ju väldigt jobbig. När skulle jag säga upp mig? Hur? Så det var skönt att hon kände på det viset.

Hon var rädd att berätta om sitt beslut för Patrick, eller som hon själv sade, hon var rädd för att hon inte skulle få sova i lägenheten den kvällen. Han har inte haft några problem med situationen och det var svårt för honom att förstå hennes känslor eftersom han har en annan relation till Leandro. Men så har han sett hur dåligt Monique mått, hur hon har förändrats och dessutom har hon gråtit varje dag av saknad.

De sade att det varit väldigt svårt för dem eftersom de tycker om mig så mycket och de ser hur bra det går med Leandro. Jag hade ju det på känn så jag blev inte överraskad, bara lättad! För att "fira" öppnade vi en flaska av mitt favoritvin och hade därefter en supertrevlig kväll. Monique var sig själv igen! Jag har saknat henne, för hon har verkligen inte varit sig själv på väldigt länge. Hon har varit trevlig för att sedan plötsligt bli kylig och i efterhand förstår jag varför. För henne har situationen varit så jobbig att hon förknippat det jobbiga med mig och utan att mena det har hennes stress och oro gått ut över mig. Det har varit skitjobbigt för mig, det värsta jag vet är när folk ständigt byter humör och därmed vet du aldrig vart du har dem. Men jag är bara så glad att allt är över!

Jag ska jobba december ut och det känns jättebra. Får därmed den där dubbla lönen som jag så gärna vill ha.. Allt är annorlunda nu! Stämmningen i huset, Moniques sätt mot mig är underbart och mitt välmående har skjutit i höjden. Idag har varit den bästa dagen hitills eftersom alla har slappnat av och släppt det jobbiga. Det finns inget dolt under ytan längre.

Vi är vänner och det kommer vi att fortsätta att vara och det tycks verka konstigt med tanke på allt som har hänt, men dom har inte varit sig själva och alla gör vi misstag. Vi har ju så himlans kul tillsammans när allt är bra och de älskar ju Rasmus också. De sade att det är självklart att han fortfarande får komma och hälsa på när han vill. Patrick kommer också att hjälpa mig med alla papper och grejer som behövs för att jag ska få stanna i Schweiz utan problem. Mycket uppskattat! 

Jag behöver inte stressa med att tömma mitt rum här lägenheten, inga problem om jag hämtar grejerna efter jul, när vi har kommit tillbaka från Sverige. Sist men inte minst ska de försöka hjälpa oss med att hitta en lägenhet, via kontakter. Jag ska ju faktiskt flytta ihop med min älskling i januari! Lääängtar. Vill aldrig ha det såhär igen. Ett nytt au pair-jobb tror jag inte att jag kommer att ta. Det skulle ev vara om jag inte behöver bo där. Jag fick nog efter detta, jag är för gammal för att bo hos en familj. Jag är inget barn längre och jag måste känna mig fri att göra vad jag, när jag vill, där jag bor. Vet dock inte vad jag annars kan göra iochmed att jag inte kan språket. Men jag ska kolla upp hudterapeut-utbildningarna och se om det finns någon ekonomiskt genomförbart alternativ.

Gud vad skönt att jag fick kicken! ;)

Nu ska jag ta ett bad och göra en härlig hårinpackning.

Puss på er!

Allt det positiva måste ju nämnas!

Jag har precis gått en powerwalk i strålande solsken - här är nästan alltid fint väder och det har varit supervarmt varje helg sedan jag flyttade hit. Äter just nu en jättegod sallad med mozzarellaost. Me löve!

Dessutom var lönen högre än vad jag trodde och jag får som sagt dubbel lön i december.

Jag får god mat varje dag från restaurangen; rösti, pasta, gratänger, paprika med couscousfyllning, mm. 

Kläder! Jag har köpt en massa kläder! Finare och billigare än hemma. Inga tråkiga grejer! Har även köpt en jättegod-doftande biothermlotion, nytt shampo och jag har eget badrum.

Har hittat en jättebra frisör som gjort att jag känner mig fin när jag ser mig i spegeln. Hon masserade hårbottnen så många gånger att jag tappade räkningen och det var så skönt! Masserade även med olja. Varför har vi inte sånt i Sverige? Som standard. Sade att jag älskade henne och hon sade att hon älskade mig också. Frågade Monique om Yvonne, som frisörskan heter, om hon var gift; nej. Hm.. ;O) Rasmus kanske får se upp för henne!

Alla säger att jag är så duktig på tyska, de tycker att jag lär mig snabbt och säger att de är imponerade. Inte vet jag, men om ni säger det så.. Okej!

Har min egen dator på mitt mysiga rum, med internet och på TV4-play kan jag se; IDOL! Saknar svensk tv men som tur är finns det lösningar.

Köper löjligt, billigt vin nere på snabbköpet och behöver inte ens visa leg.

Mina tre pojkvänner är ständigt med mig på ett eller annat sätt; Elvis på väggen bredvid sängen, Mario i mitt wii och Rasmus i min mobil, mitt hjärta och ibland har jag turen att ha honom här IRL.

Ibland har jag riktigt kul med Monique och Patrick. Vi skrattar tills vi gråter när jag försöker att prata tyska med mina påhittade ord. När jag försökte säga "men jag har inte planerat något än" blev det "men jag har inte planat ut något än". Eller vår favorit; "jag är så varm" som blev "jag är så lesbisk".

Leandro och jag går ut och promenerar med barnvagnen två gånger om dagen. Bra motion! Brukar då hälsa på mina getter, har hittat tre inhägnader än så länge. Vi älskar getter! De springer runt med sina söta bjällror.


I november kommer mamma och pappa och hälsar på! Förhoppningsvis även Bea. Kan dessutom prata med dem på skype var och varannan dag, tack för webbkameran. Den får dem att kännas närmre än vad de är, väldigt skönt när saknaden är stor!

Jag har kompisar som stöttar mig. Bea pushar mig när jag är ledsen, Kim och Marie kommenterar och gillar på facebook :) Det är trevligt att ni saknar mig på samma sätt som jag saknar er tre!

Inom snart framtid kommer Rasmus att hitta en lägenhet och då kan vi vara tillsammans varje helg, jag kan bo där vaaaaarje helg. Då kanske jag kan känna det mer som att au pair-jobbet faktiskt bara är ett jobb. Tenderar ju att känna mig ensam om helgerna, när Rasmus inte har möjlighet att hälsa på.

Men nästa helg kommer han och då ska vi myyyysa! Ska nog åka till ett Zoo :D Får dessutom min sista lön från Väsbyhemmet på fredag. Wiiee!

Så visst har jag det bra ibland :O)

Pusspuss <3

Igår eftermiddag och kväll kändes det mycket bättre än vad det gjort på morgonen. Det är ju inte dåligt hela tiden men när det väl känns kasst så är det jobbigt värre!

Monique jobbade det sena skiftet igår så hon hade hand om Leandro tills klockan 14. Under tiden sprang jag runt och letade efter skoaffärer men jag hittade dock bara en; Vögel Schuh, Uzwil är inte speciellt stort. De hade en del skor men kanske inte riktigt vad jag ville ha. Hittade två par skor; ett par gråa vardagsstövlar i mockaliknande tyg och ett par svarta ankelboots som man kan ha både till fest och vardag. De svarta borde det bli isåfall men jag var inte säker på exakt hur mycket jag tyckte om dem. Patrick hade sagt att det skulle finnas en skoaffär till så jag bestämde mig för att jag skulle gå dit lite senare.

När vi åt lunch förklarade han vart affären låg, så efter maten gav Leandro och jag oss ut med barnvagnen. Det var ca en halvtimmes gångväg dit, mycket bra motion! I Sverige har vi samma skoaffär; Deichmann (inte svensk) men här heter den Dosenbach. Dom hade en massa skor och dessutom var det billigt! Wiieee :) Jag hittade en väska som jag ville ha, men tog två par skor istället. Vill ha en ny väska då jag bara tog med mig en svart väska, som är jobbig då den håller på att "öppna" sig hela tiden och en leopardmönstrad väska, som jag älskar. Men till vardags kan det vara finare med en mer neutral väska. Men jag behövde skorna mer! Så valde dem. Kan köpa väskan när jag får nästa lön. Hittade ett par heta, högklackade skor och sedan ett par svarta, låga skor med strass, typ ballerinaskor, som man bara sticker ner foten i när de ska på. Har nämligen saknat ett par sådana skor att ha här! Detta tillsammans blev lite över 400 kr. Så det var inte så farligt! Väldigt nöjd med mina inköp.


Igårkväll jobbade både Patrick och Monique. Jag var sugen på vin så jag sprang ner till affären och köpte två flaskor vin, för typ 8 frank, dvs 56 svenska kronor.. Sweet! Öppnade ena flaskan och tog ett glas, det var helt ok. Givetvis skulle jag spilla ut lite på kudde och täcke - det hör ju till.. Bah!! Sedan åt jag godis och kollade på "The Memories Of A Geisha". Härligt att många av dem säljer sin oskuld till högstbjudande.. Äckliga gubbar! Jävla konstig kultur det där.

Idag känns det sådär, igen. När jag gick upp vid 9.40 hade de lämnat lägenheten och det är självklart att de får göra vad de vill. Men skriv gärna en lapp till mig om när ni kommer tillbaka så att jag vet om vi ska luncha eller äta kvällsmat tillsammans. De har fortfarande inte kommit hem så jag vet iaf att det inte blir någon lunch.. Allt snack om att jag är en familjemedlem är just bara det; snack. Det känns som att de bara vill umgås med mig när Rasmus är med.

Men skit i det! Jag klarar mig. Justin Bieber underhåller mig, tycker att han är bra, även om han bara är en liten pojke :) Idag har jag läst, tvättat, strukit, sytt i två knappar som lossnat från min kofta och städat lite. Sitter här och äter mig fet på choklad! Ska snart se om mamma och pappa vill skypa lite. Saknar dem. Saknar familj, vänner, sällskap.. Å min älskade Rasmus. Det känns så ensamt i lägenheten men jag har ingenstanns att ta vägen. Hoppas bara att utgången inte blir inställd (nu kom de hem) eftersom jag vill komma härifrån ett tag och träffa lite nya människor! Michael, som jag ska ut med, messade nämligen och skrev "ska på casting i Zürich klockan sex och vet inte när jag kommer tillbaka". Messade tillbaka; vad menar du med casting? Å menar du att utgången kanske blir inställd eller vad? Har dock inte fått ett svar än.

Hade gärna åkt till Rasmus men han jobbar ju dag och natt denna veckan :(

Får se vad som händer här.. Å det låter som att de har med sig någon hem! Det hade jag gärnat viljat veta eftersom jag sitter i mina myskläder. Hade tänkt att duscha lite innan utgången då man luktar så gott precis efteråt ;)

Saker och ting går inte riktigt som jag tänkt mig!

Hoppas på en trevlig kväll.

Pusspuss

Saker och ting har förändrats!

Jag erkänner att det inte känns så bra att vara här. Att ständigt känna sig smått onöskad. Det är nog bara med Leandro som jag känner mig önskad, med honom kan jag vara mig själv. Så ska det inte kännas "hemma".

Det är de små sakerna. De små kommentarerna, kroppsspråken, sättet de ser på mig. Det håller inte i längden, jag vill bara bort. Magen säger neej.

Som när Leandro lekte med mitt långa halsband - det älskar han att göra, så jag hängde det runt hans hals.
- Han är faktiskt en pojke, Marlene.
Sade Monique och tog av det igen.

Jag visslade på Leandro.
- Marlene, jag måste be dig om en sak. Vissla inte åt honom, han är ingen hund.

No shit, Sherlock.

Men i december får jag dubbel lön och den vill jag ha. Språket vill jag även vara bra på när jag säger upp mig. Så lite till får jag hålla ut och hoppas på att de inte kastar in handduken före jag gör det.

Det ordnar sig, jag överlever. Trivs bara inte så bra.

Imorgon ska jag försöka ha roligt. Michael som jobbar i restaurangen har frågat om jag vill följa med dem ut någon gång, så det ska jag imorgon! Alkohol!!

Så är lite depp nu, som du kanske märker. Inte så mycket Len över det hela. Det är en del av problemet, om jag inte kan vara mig själv, så funkar det inte. Jag vet att jag kan vara för mycket, men sådan är jag. Å det får du fanimej tåla! Som vanligt gömmer jag mig bakom min glada fasad och det verkar utåt som att jag inte har en aning om att något är fel.

Trodde du, ja.

Kommer att bli fet, tröstäter för mycket med godis ;)

Ska försöka hitta ett par snygga, billiga pjucks till imorgon.

Puss på er, hörs snart.

God kväll, god kväll!

Nu är allt skitbra. Efter att Monique började anstränga sig såg hon att Leandro är glad med mig. Så nu är vi som en stor, lycklig familj! Om hon håller honom och jag går förbi så sträcker hon fram honom så att jag kan pussa honom och hon litar på mig nu. Så skönt! Nu trivs jag som fisken i vattnet :) Så nu kan mamma och syster slappna av.

Igår skulle jag spela Super Mario på mitt Wii då jag äntligen hade fått tag i min tv-sladd och därmed kunde jag koppla in det. Men tv:n var helt död! Jag fick panik.. Haha. För hela dagen hade jag tänkt "åh, ikväll ska jag få spela" och sen var jag trött, tvingade mig att ta en dusch fastän jag inte orkade och tänkte då "efter duschen, då får du spela". Men ikke. Så jag skulle precis messa Patrick och säga att det var en nödsituation och att jag behövde hjälp, när han kom in genom dörren.
- Patrick! You have to help me, my tv is dead and I can't play Mario!!
Självklart så blev han väldigt upprörd för min skull. Inte spela Mario liksom?! Själv var jag så bestämd "jag SKA spela Mario ikväll, om jag så ska behöva köpa eller stjäla en tv!". Tack gode gud, så var det bara glapp i kontakten så när vi rättade till det gick tvn igång. Jag blev så glad att jag nästintill hoppade upp i Moniques famn! De bara skrattade åt mig.

Sen skulle jag börja spela. "Batterierna är slut i kontrollen". Come on! Så jag sprang ut till dem och de undrade vad som hände. "Batterierna är slut!".
- Åh, nej. Vi som inte har några batterier (skojade Patrick).
- Joho, det har ni visst det!
Jag vet exakt vart de låg. Tyvärr så passade de inte. Men då kom jag på att jag hade en kontroll till, så jag skulle sno batterierna i den. Men det tricket hade jag redan gjort en gång - no batteries!
- Jag springer ner och köper batterier!
- Ta bakdörren, det går nog snabbare.
- Jo, jag tänkte detsamma!
Så sprang jag ner och köpte fyra dyra batterier - men det var det värt och sedan levde Mario och jag lyckligt i alla våra dagar..

Lillkillen och jag

På dagen igår passade jag givetvis Leandro. Men när föräldrarna kom hem från jobbet och de skulle gå ut en runda började jag att städa. Hela lägenheten såklart! Det blev så fint :) De har inte riktigt haft tid till att organisera och fixa i skåpen i köket, så det tog jag mig an.
- Du behöver verkligen inte göra det!
- Nej, jag vet. Men det är ju kul!
- Kul?
- Jaa, jag vet att jag är lite knäpp.
Det blev så himla fint! Och de blev så glada. "Åh, det är som en ny lägenhet", "Nu måste vi ta av oss skorna", "Kolla vilken ordning", osv. Vet inte hur många gånger de har tackat mig :O) Monique kom med färska blommor och frågade om jag ville ha dem på mitt rum. Ja, tack!

Hon kom precis in och gav mig lite krämer också. Dyra krämer från Louis Widmer, en serie som jag har köpt ögonkrämen i, som är jättebra. De passade inte riktigt hennes hy, så jag fick dem. Sweet! Älskar att få grejer :D


Idag när jag var ute och körde med Leandro i vagnen träffade jag först en kelen, liten katt. Jag mjauade och då kom hon, precis som Sussan brukar göra. Sen kelade vi en massa, hon strök sig mot telefonen och lekte med snöret. Mysepys! Lite senare träffade jag ännu en katt som jag var vääääldigt nära på att ta med mig hem, som jag kunde gömt under min säng, för den var så go! Lade sig i mitt knä (ja, jag satt mig ner på marken) och låg som en bebis i min famn. Den var så gosig!

När vi nästan var hemma tyckte jag att vagnen kändes lite trög. Punka! Jag hade fått punka på ett hjul.. Oooopsie ;) Imorgon ska vi åka till en cykelaffär och åtgärda problemet. Vi ska även åka till IKEA eller en liknande affär och handla det sista till mitt rum. Efter det kommer bilder upp :)

Å nästa vecka ska jag till frisören och fixa lite slingor/färgning! Wiiiie.

Puss och kram på er <3

Goddag!

Får passa på att skriva när lillen sover.

Idag känns allt mycket bättre. Monique försöker verkligen och det betyder jättemycket för mig! Hon pratar med mig mer än innan och visar hur allt ska gå till. Det är som att igår aldrig hänt. Samtidigt kan jag ibland undra vad hon egentligen tänker bakom sin vänskapliga fasad, efter allt hon sade igår. Jag tror dock att hon hade en riktigt dåligt dag igår, det var mycket strul med personalen och jag tror att hon kanske tog ut lite av det på mig.

Så vi hoppas på det bästa så ordnar det sig nog.

Puss och kram


Leandro och jag

Jag hade inte tänkt att äta något ikväll, jag hade ingen aptit efter allt som hänt. Men Monique var som vanligt och ropade att det var mat. Kändes jobbigt att vi skulle låtsats som om ingenting var fel när jag var så satans ledsen. Men jag åt med dem även om jag inte riktigt var mitt vanliga jag. Petade lite i maten och satt mest tyst.

När alla hade ätit färdigt och ingen verkade ta upp ämnet om situationen tackade jag för maten och gick ut med disken i köket.
- Marlene, ska vi prata om det nu?
- Visst.

Vad pratade vi om denna gången då? Jag blev nästan ännu argare för jag tyckte att hon forsatte med sin dubbelmoral och sitt överdrivande. Hon har hängt upp sig väldigt på att tv:n var på ett tag förra veckan. "Jag sitter och undrar. Vad kommer hon göra nästa gång? Om jag inte hade ringt så hade ju tv:n fortsatt att vara på". Det tyckte jag var riktigt löjligt och det sade jag till henne;
- Det känns inte som att du kan släppa det här med tvn (hon hade redan upprepat det flera gånger). Det är överdrivet, tycker jag. Jag stängde av den direkt och jag bad om ursäkt. Jag kan ju inte göra mer, eller hur?
- Nä, jag vet. Men det är något som jag måste bearbeta. Jag är en mamma.

Bearbeta? Det är något av det dummaste jag hört. Trauman bearbetar man, inte att ens son sett lite på tv. Å så beteer hon sig som om han hade dött av tv-tittandet om inte hon hade ringt och satt stopp för det hela.

Hela tiden upprepade hon "Ta det inte personligt. Vi tycker om dig jättemycket, du är en bra människa. Annars hade du inte varit här nu". Jamen, om hon misstror mig, misstror min förmåga att lära mig ta hand om hennes son så är det väl personligt om något? Jag sade att det var faktumet att hon ifrågasatte mina intentioner, jag vill ju bara väl, var det som gjorde mest ont. Då sade Patrick; aha, du känner så. Men jag känner inte att hon lyssnar på vad jag har att säga. Hon går bara på med sitt försvar, som en djurmamma som skyddar sin bebis. Men jag är ingen tiger som försöker att hitta ett byte till kvällsmat!

Det värsta hon sade var nog "Allvarligt talat vet jag inte om jag har ork att lära dig hur man tar hand om honom just nu". Nänä, men då kan ju jag flytta så får du ännu mindre tid och ork eftersom du då både har mycket på jobbet inklusive Leandro. Så jäkla svårt är det inte att ta hand om ett barn. Så som hon resonerar får Rasmus och jag nog skita i att skaffa barn, för vi kan inte hantera något så komplicerat. Det jag behöver veta är vilka regler som gäller. Är det så jobbigt att berätta? Berätta vad han tycker om, vad han inte tycker om. Istället för att ha de här diskussionerna kanske hon hade kunnat pratat med mig om det istället? Dessutom, vad hade hon förväntat sig? Att jag skulle läsa hennes tankar och veta allt han gillar, ogillar och vad hon tycker är bra för honom? Det kan man inte förvänta sig av någon!

Jag sade att jag känner mig avslappnad med Patrick eftersom han inte vakar över mig som en hök och att vi har lärt känna varandra bättre än jag och Monique. Tänkte på det tidigare idag. Tror att det beror mycket på att så fort hon kommer hem, så tar hon Leandro direkt. Då vill hon ha honom för sig själv och då går jag in på mitt rum eller liknande. Annars känner jag mig bara ivägen och jag vill ju ge henne tid med sitt barn. Men problemet är kanske att hon också måste försöka att ta sig lite tid med att prata och umgås med MIG. Om det inte finns plats för det så kan jag lika gärna dra. Jag tror att det är svårt för henne att lära mig om honom eftersom hon knappt vill lämna honom från sig några sekunder. Vilken soppa.

Patrick och jag sade därför att jag och Monique skulle försöka hitta på lite saker själva så att vi kan lära känna varandra. Det är en bra idé men samtidigt har ju mina känslor för henne svalnat. Hon sade så mycket onödiga och överdrivna saker att säga att jag knappt kan förstå att det är samma person som innan. "Jag vill inte behöva oroa mig för hur Leandro har det när jag jobbar. Det gjorde jag hela dagen idag och det var inte kul". Nä, han hade ju faktiskt kunnat dö eftersom det bara var jag som tog hand om honom.

På sätt och vis vill jag bara härifrån, för jag tycker att hon är lite skogstokig. Lugnar hon inte ner sig så är det ingen poäng för mig att stanna, det är inte så trevligt att bo någonstanns där man inte riktigt känner sig välkommen.

Flera gånger sade de "du behöver inte vara ledsen".
- Hur kan jag inte bli ledsen? Detta är inte alls var jag hade föreställt mig! Jag trodde att vi skulle trivas jättebra tillsammans och nu kanske jag inte ens ska stanna kvar hos er.
- Men tänk inte så.

Lätt för er att säga!

Ena stunden säger hon att hon inte vet om hon orkar lära mig, hon vet inte om jag kan lära mig att hantera Leandro och andra sekunden säger hon att jag inte ska oroa mig för att jag ska "få sparken". Hon sade också; jag tror att du är en väldigt självsäker kvinna om ett år, som är full av erfarenhet efter att ha tagit hand om Leandro. Hur ska du ha det?

Därmed förstår jag inte riktigt vad det innebär att hon behöver fundera på en natt eller två. Det är lite otydligt vad hon menar med det, tycker jag. Ska hon tänka ut en plan på hur vi ska lägga upp det eller ska hon tänka på om det är värt att ha mig kvar eller ej?

Imorgon kommer Rasmus och hälsar på. Det ska bli så skönt! Behöver din kärlek extra mycket nu.

Får ta och sova nu. Men vi hörs nog snart igen!

Pusskram

Här sitter jag och är ledsen. Riktigt ledsen. Monique är inte nöjd med mig. Varför? Hon litar inte på att Leandro är i säkerhet med mig eftersom jag gick på toaletten idag (passade honom från 8-16) och lämnade då honom ensam i två minuter. Han satt på golvet, med sina leksaker och med kuddar runtomkring - han slår därmed inte sig om han skulle tippa över på något håll. Dessutom kan han inte krypa så jag vet att han stannar där han är. Så under de här två minuterna jag var på toa kom givetvis Monique upp. Hon sade inte så mycket då, men jag fick höra det nu.

Förra veckan när jag passade honom för första gången satt han och jag på hans lekmatta framför tvn. Han hade sina leksaker och jag satte på tvn med tecknat till honom. Lite senare ringde Monique och frågade om hur det gick.
- Det går jättebra, vi leker och Leandro tittar på lite tv.
- Tv? Åh, det gillar jag inte.
- Då stänger jag av med en gång! Sorry, jag visste inte att du inte gillar det.
Jag stängde av, för det är hennes son. Jag gör givetvis som hon säger men hon hade inte sagt något om detta och därmed kunde jag inte veta. Sen trodde jag inte att det var mer med det. Men det fick jag också höra igen.

Hon blev också väldigt upprörd när jag tidigare idag skulle ta av honom hans body. Jag såg inte att det var en knapp knäppt i halsen, så jag försökte dra bodyn över huvudet. Det var då svårt att få av den men jag trodde att den var så tajt eftersom jag inte tänkte på att den hade knappar. Han började då gråta och det är klart att det kanske inte var så bekvämt för honom men han dör ju inte. Jag bad så hemskt mycket om ursäkt och mer kan jag inte göra! Jag gjorde ju inte det med meningen. Hon reagerade som om jag gjort det med flit.

Jag har ingen erfarenhet och det vet hon. Har hon gått genom regler eller visat hur jag ska göra? Nej. Därmed har jag gjort mitt bästa efter logiskt tänkande. Det lustiga är att jag var jätteledsen i helgen för att jag tyckte att jag kände dåliga vibbar. Jag ville dock inte säga det till någon där hemma eftersom jag inte var säker och de behöver ju inte oroa sig i onödan. Men däremot pratade jag med Rasmus som övertygade mig om att allt säkert var bra. Men jag har kännt av att Monique varit lite konstig. Det har inte Patrick varit. Med honom går allt så bra och med honom känner jag mig avslappnad. Monique berättade att han är nöjd med mig och min insats, men inte hon. För att jag och Patrick tar hand om Leandro på samma sätt. Detta får ju också mig att tänka - är det konstigt att jag tar efter Patrick? Det är ju Leandros pappa och jag har ju bara sett och lärt. Hur kan jag veta att det är fel? 

När jag passade Leandro och Patrick var med, slog lillen i huvudet och började gråta. Jag tänkte; oh nej! Men Patrick sade; Jaja, han är bara chockad. Det gör inte ont!
Hade det varit med Monique så hade det nog varit en sakerna på min "dåliga lista".

Frågan är om det är jag eller hon som är problemet? Hon har väldigt svårt för att lämna Leandro, i torsdags grät hon när hon kom upp på lunchen för att hon saknade honom. Kan det vara så att hon letar fel fastän att hon eg bara tycker att det är jobbigt att någon annan har hand om hennes son? Hon kanske inte klarar av att ha en au pair?

När hon berättade för mig idag att det inte kändes bra för henne och att hon inte riktigt vet hur vi ska hantera situationen blev jag lite.. upprörd. Hon har ju inte gett mig några instruktioner! Så jag sade till henne; berätta istället vad jag ska och vad jag inte ska göra.

Jag kan ju inte läsa tankar!!

Så det här känns skitjobbigt. För jag tyckte själv att det gått hur bra som helst. Hon har även sagt att hon ser på Leandro att han är ledsen efter att ha varit med mig. Okej, du känner honom bäst. Men han skrattar hela tiden när vi är tillsammans så jag tycker att det är väldigt konstigt. Är det ett kännetecken för ett ledset barn? Sen kan jag ju också nämna att han har haft feber och varit sjuk de senaste dagarna. Det beror säkert på mig det också.

Idag var Camilla här, hon är en italiensk kvinna på +60 år som tidigare har passat Leandro någon gång i veckan. Så när vi hade vårt lilla snack sade Monique;
- Jag såg hans blick när han tittade på henne, så tittar han inte på dig.
- Men det är inte så konstigt, han känner ju inte mig än!
- Nä, jag vet.

En väldigt dum sak hon sade var; och sen är du sjuk. Som om jag kan hjälpa det då? Jag har t.o.m bett om ursäkt för att jag blev sjuk och då sade Patrick; jamen, det kan ju inte du hjälpa. Din hälsa är viktigast, ta det lugnt nu. Det gör inget! Fick alltså 40 graders feber andra natten. Åkte till doktorn dagen därpå som konstaterade att jag var "ganska så sjuk". Fick penicillin och en annan medicin som även fungerade som en värktablett.

När vi sen kom hem fick jag inte resa mig ur sängen för honom, jag skulle vila. Han lagade mat till mig och sedan kom han in med den på mitt rum.

Även om det nu skulle ordna sig så vet jag inte om det någonsin kan kännas så bra som det gjorde innan. Det känns ju som att hon har agg mot mig, hon säger att jag inte ska ta det personligt men om hon inte litar på att jag kan lära mig att ta hand om hennes son efter hennes instruktioner, klart som fan att det är personligt då. Hur välkommen känner jag mig? Bara halvt och det är från Patrick.

Varför blev jag ombedd att flytta in med en gång om hon nu är en så orolig mamma? Varför hade vi inte en testvecka eller liknande? Det känns inte så roligt att vara här nu. Flyttat in och packat upp grejer. Köpt möbler, hängt upp tavlor.. Fixat sjukförsäkring, arbetstillstånd, adressändring osv. Lite sent nu, att tänka på att det kanske inte funkar?

Jag vet inte vad som händer eller hur det kommer att bli, det enda jag vet är att jag är hemskt ledsen. Jag har bara gjort mitt bästa. Utan instruktioner!! Dessutom skulle jag aldrig skada Leandro eller ustätta honom för direkt fara. Det är precis som att hon tror att jag skulle sätta honom på en järnvägsräls någonstanns.

Hon sade att vi skulle prata om det mer ikväll och det känns så jobbigt. Jag tar det väldigt hårt och då kommer automatiskt mina tårar. Hon sade att jag inte behövde gråta innan.
- Neej, men jag kan inte hjälpa det. Självklart är jag ledsen!

Jag har för fan flyttat till Schweiz.


Jag är långt ifrån min sjuka lilla Sussan. Om du ändå vore här!  

Halla Sverige!

De har bara Ä OCH Ö pa sitt tangentbord här i Schweiz, sa därför kommer mina noveller att se lite annorlunda ut ;)

Vi kom alltsa fram igar efter en lang natt. Vi började att köra fran Lund vid 16.30 igar. Rasmus korde ända till klockan 03.30 inatt och därefter tog jag över. Jag trodde att jag var pigg men redan efter en timme satt jag och kämpade med tröttheten. Efter 1,5h sade jag till Rasmus att jag bara skulle klara en halvtimme till, vilket kändes dumt iochmed att han kört sa länge. A andra sidan var det hans idè att vi skulle köra pa natten.. Rasmus som inte hade kunnat sova nagot sade att han kände sig piggare och att vi kunde byta med en gang. Men efter en timme var han jättetrött, sa vi parkerade bilen och sov i nästan tva timmar. Därefter hittade vi ett Mc Donald's där vi at frukost. Classy inredning med schyssta tavlor, träslag och färger :) Inuti restaurangen fanns "Mc Cafè" och de hade urläckra muffins! Jag köpte dock inga. Det var ju frukost! Och sen är det onyttigt ocksa..

                
         
          

Vi var framme pa hotellet i Uzwil vid halv tolv. Vad pigga vi var..

Igar var en lugn dag, vi vilade lite, jag packade upp, at, vi sag pa fangarna pa fortet och lade oss sedan. Rasmus sov som en stock och jag sov väldigt oroligt. Dessa mardrömmar, att de aldrig tar slut! Sedan var jag inte sa förtjust i att ligga pa en madrass pa golvet, jag sover bättre om jag ligger högre.

Idag akte Rasmus iväg till sitt nya liv, till lägenhet och jobb. Han akte vid tre-tiden och da körde familjen och jag till IKEA. Home sweet home! Det blev en fin sang (som löser madrass-pa-golvet-problemet), en spegel, en liten hylla, en tvättkorg, en lampa och lite rosa handdukar :)

Blir väl till att montera sängen imorgon!

Nu ska jag ta en macka och sedan ska jag nog lägga mig.

Puss & kram pa er!

                 
                                         Vacker utsikt pa baten till Tyskland