Kapitel 4
-Åh, titta pappa! En ekorre! Ser du? frågade Ada.
-Ja, titta! svarade Eli och saktade in sin svarta vallack brevid dotterns rödbruna sto.
Ada älskade att rida i skogen med sin far. Hon kände sig fri som en fågel, hon hade far för sig själv och hon red på sin älskade häst. Dagen då hon fyllde åtta hade hennes pappa berättat för henne att det stod en överraskning i stallet. Hon hade inte vågat hoppas på en häst, men där stod hon, Aminia, den vackraste hästen hon någonsin sett. Namnet hade Ada fått från en utländsk saga som farmor en gång berättat och det fanns inga tvivel om vad hästen skulle heta. Aminia var djupt rödbrun i färgen och hade en ljus hårman som kontrast mot den mörka pälsen. Ada böjde sig över hästens man, gav henne en puss och viskade att hon älskade henne. Hon hade älskat hästar så länge som hon kunde minnas men kärleken till Aminia gick inte att beskriva. Idag var en perfekt dag för en ridtur med strålande sol och kvittrande fåglar.
- Kom igen pappa, vi tävlar! Först till bäcken!
- Som du vill!
De sporrade på sina hästar och red i full fart mot bäcken. Ada hade först ledningen men Eli var en erfaren ryttare och red snart förbi henne på sin häst, Dragon. Han nådde bäcken först, som alltid.
-Jag vann! utropade Eli.
-Åh, jag var ju så nära! Jag trodde nästan att jag skulle vinna idag..
-Tro mig, min flicka. En dag kommer du att rida förbi mig!
-Tror du det? Ada såg leende på sin far.
-Utan tvekan, svarade Eli med en blinking. Nu är det dock dags att rida hem, klockan börjar bli mycket och vi vill inte komma för sent till middagen. Vill du leda oss hem?
-Hela vägen hem?
-Ja, hela vägen. Du är en stora flicka nu!
Ada sträckte på sig lite extra i sadeln, stolt och glad. Tänka sig att hon fick leda dem hela vägen hem!
-Ser du stigen där, far? sade Ada samtidigt som hon pekade på en stig lite längre fram mellan träden. Den tar vi!
Eli såg stolt på sin dotter. Hon var så ung men ändå så skicklig på hästryggen, hon var smart och hittade alltid hem. Det var ett nöje att rida i skogen med Ada. Stigen de red på var kantad med stenar i olika storlekar, vildblommor växte kring träden och det var sagolikt vackert. Eli studerade naturen framför sig när han fick syn på något.
-Stanna, Ada, vi vänder! Det ligger en massa björnfällor längre fram på stigen.
Men Ada var koncentrerad på något annat än sin fars röst. Hon försökte få tag i ett hårstrå som irriterade hennes öga.
-Förlåt, far. Vad sade du? frågade Ada och kikade över axeln.
Sedan hände allt så snabbt. Eli såg skräckslaget på när dotterns häst trampade i en björnfälla som inte funnits i hans synvinkel. Aminia skrek till av smärta och dotterns kropp hamnade i en konstig vinkel när den föll mot stenarna på marken. Ada insåg inte att hon hade blivit avkastad förrän hon föll. Hon upplevde att fallet varade i flera sekunder och allt kändes suddigt och avlägset. Hon hörde någon skrika och sedan blev allt mörkt.
-Mamma, varför vaknar inte Ada?
-Hon är.. Du förstår, hon, hon red.. och.. Margareth fick tårar i ögonen. Hon visste inte vad hon skulle säga.
Milicent tog över.
-Det är som så att din storasyster har varit med om något som gjort henne väldigt trött och därför behöver hon sova. Hur länge vet vi inte, vi får ha tålamod.
-Är hon trött för att hon föll av hästen?
-Precis, min skatt. Vi får helt enkelt låta henne sova men det betyder inte att vi inte kan prata med henne eller vara med henne.
Evelyn gick fram till sin syster, tog hennes hand och sade:
-Jag hoppas att du drömmer att du och jag leker tafatt på ängarna och att du vaknar snart för att jag saknar dig. Jag vill springa på ängarna med dig.
-Vet du vad Evelyn sade till Ada idag? frågade Margareth.
-Berätta, sade Eli.
-Hon ville att Ada skulle vakna så att de kunde springa på ängarna. Men om hon vaknar så kommer hon ju inte kunna springa på några ängar. Tårarna strilade nerför Margareths kinder.
-Åh, älskling. Kom här, sade Eli och drog henne närmre. Du vet hur Evelyn är, hon kommer säkert hitta på något. Om inte annat kan hon köra runt Ada i hennes rullstol. Evelyn har förmågan att se möjligheter där andra ser tråkigheter. Det löser sig.
-Det är sant. Om det är någon som kan få Ada att må bättre så är det Evelyn.
Paret satt på en bänk i trädgården. Det hade nu gått ett par veckor sedan Adas hemska olycka och de kämpade forfarande med diverse frågor. Hur skulle de kunna gå vidare om hon inte vaknade? Vad skulle de säga till henne om hon vaknade? Skulle de berätta om hennes förlamade ben eller skulle doktorn göra det? De försökte att tänka positivt och ta dagen som den kom. De mörka tankarna fick inte ta över. De hade trots allt en dotter till som behövde kärlek och uppmuntran oavsett om hennes syster var sjuk. De spenderade mycket tid hos Ada på hennes rum. De hade inrättat ett rum på nedervåningen som hade bättre läge än flickrummet på ovanvåningen. De hade köpt en specialsäng med grindar och en sjuksköterska vakade över henne nästan 24 timmar om dygnet. När de besökte henne sjöng de för henne, borstade hennes hår, läste sagor och lilla Evelyn berättade om vad hon lärt sig, om djuren hon sett och allt de skulle hitta på när Ada vaknade.
Ada öppnade långsamt ögonen. Ljuset sved i hennes ögon och hennes huvud smärtade. Efter ett par minuter hade hennes ögon vänjt sig vid ljuset och hon kunde se sig omkring. Hon låg i en säng omgiven av grindar, som om någon var rädd att hon skulle falla ur sängen. Det var inte hennes säng och det var inte hennes rum. Vart var hon? Hur hade hon hamnat här? På höger sida om henne satt en kvinna på en stol, var det en sjuksköterska? Damen ifråga hade noterat att Ada öppnat ögonen och Ada tänkte inget säga förrän hon försökt att få rätsida på vart hon var och hur hon hade hamnat där. Vad hade hon gjort före sin "tupplur"? Hon slöt ögonen och försökte att minnas. Det var vackert väder och hon red med far i skogen. Hon red på sin Aminia och han på sin Dragon. Hon skulle leda dem hem. - Men vi kom aldrig hem, viskade hon tyst. Då mindes hon hästens skrik, hur hon föll handlöst och smaken av blod hennes när hennes huvud slog i marken. Hennes gröna ögon öppnades genast.
-Aminia, hur är det med Aminia? ropade hon hysteriskt. Hon var tvungen att ta sig ur sängen och få reda på hur det hade gått med hästen. Men hon kunde inte röra sina ben.
Sjuksköterskan for upp ur stolen och Adas mormor Milicent, som suttit utanför dörren kom inrusandes genom dörren.
-Ada?! ropade hon.
-Mina ben, jag kan inte röra dem! Mormor, jag kan inte röra mina ben!!
Kapitel 3
Evelyn Gray föddes utan komplikationer den 16:e november 1852. Hon var en avbild av sin mor men Margareth som visste vem den biologiska fadern var kunde se många av Charles drag i flickans ansikte. Till en början saknade hon honom varje dag men efter Evelyns födsel hade hon fullt upp med sina två döttrar och minnet av den forne älskaren bleknade med åren som gick. Dessutom hade hon Ruth som alltid var där och hjälpte henne i svåra tider. Hon var mycket älskad av både Margareth och flickorna och lyckades alltd få dem att skratta. Ibland när lilla Evelyn grät var Ruth den enda som kunde lugna henne. En bättre vän kunde man inte få.
1856 blev ett olycksamt år. Margareths värld rasade den dagen Ruths hjärta plötsligt slutade slå. Förutom att hon var Margareths bästa vän var hon den enda som visste sanningen om Evelyns far och genast kändes det hemskt tungt att behöva bära på hemligheten själv. Det var inget de hade diskuterat dagligen, det hade mer varit som en tyst förståelse dem sinsemellan. Även Eli och Isaac tog Ruths död väldigt hårt. Hon var alltid den som höll ställningarna i huset och stämningen på topp. Det kändes tyst och tomt utan hennes glada personlighet och höga skratt. Moderns död gjorde att Eli insåg vad han hade och älskarinnorna kastades ut. Det fanns inget viktigare än familjen.
-Margareth, jag vet att jag varit en dålig make och far. Min mors bortgång har fått mig att förstå vad som är viktigast för mig. Du och våra två flickor. Kan du förlåta mig och mina dumheter?
Margareth förlät honom och fick nu den närheten hon behövde. Hon kände sig stark med Eli vid sin sida. Hon räknade inte med att hans varma känslor skulle vara för evigt men tänkte njuta så länge det varade. Hon visste att Eli kunde slå på charmen när han ville men en vacker dag kunde han lika gärna vakna upp och bestämma sig för att gå tillbaka till sina älskarinnor.
Ett par månader efter Ruths bortgång gick även Isaac oväntat bort i en hjärtattack.
-Jag förstår inte, sade Eli. Han var i sådan fin form.. Livet är verkligen oförutsägbart.
-Först din mor och nu din far.. Jag är förundrad över att du ens står på benen. Det gör så ont i mig och de var inte ens mina föräldrar. Jag och din mor var så nära, hon var som en mor för mig.
Tårarna började rinna nedför hennes kinder och Eli tog henne i sin famn.
-För att jag har dig. Det är tack vare dig jag orkar att stå upp. Jag hade aldrig klarat det här utan dig. Du har alltid älskat mig okonditionerligt, oavsett de hemska sakerna jag gjort.
Margareth tänkte på att hur hon hade bedragit honom med Charles och kände sig skyldig. Om han bara visste att hans ena "dotter" inte var hans. Men samtidigt var det så länge sedan och precis som han sagt själv, han hade gjort hemska saker. Fast hans handlingar hade inte resulterat i ett barn som inte var hennes. Herregud, han visste inte sanningen om sin dotter.. Hur kunde hon veta att någon av hans älskarinnor inte bar på hans barn? Åh, vad hon önskade att hon kunde prata med Ruth. Det var dags att berätta en hemlighet för Eli, oavsett om det var lägligt eller ej.
-Eli, jag vet inte om detta är den rätta tidpunkten, men jag har något jag måste berätta för dig.
-Ok. Behöver jag stålsätta mig?
-Jag hoppas att du inte tycker att det är alltför hemskt.
-Berätta.
-Jag är gravid.
-Margareth! Är det sant? Vilken välsignelse i dessa svåra tider!! Ett stort leende spred sig över Eli' ansikte och han kunde inte låta bli att lyfta upp Margareth och snurra runt.
Den största hemligheten skulle hon bära med sig i graven för Evelyns, Charles och hennes egen skull.
Lyckan över graviditeten grusades tre veckor senare då familjen drabbades av ännu en tragedi. Ada var ute och red med sin far när hon på något vis råkade tappa tyglarna, förlora kontrollen och falla av hästen. Hon var inte vid medvetande efter fallet och de ringde genast efter en doktor. Han konstaterade att flickan hamnat i koma av kollisionen då hennes huvud slog i marken. Efter en noggrand undersökning kom fler dåliga nyheter, höjden av fallet och sättet hon landade på hade resulterat i att en av de nedre kotorna slets av. Om Ada vaknade upp ur koman, skulle hon vara förlamad från midjan och neråt.
-Jag är ledsen. Er dotter kommer att bli rullstolsbunden och det är tveksamt att hon kommer att kunna föda barn.
Det blev för mycket för Margareth, Ada var bara tio år gammal med hela livet framför sig. Skadorna skulle förstöra hennes liv. Hur skulle hon kunna finna en make som rullstolsbunden och vart skulle hon hitta en man som accepterade att hon inte kunde föda hans barn? Om hon vaknade. Margareth kände hur det svartnade för ögonen och sedan blev allt mörkt.
Margareth vaknade upp ett par dagar senare. Doktorn hade förklarat att hennes kropp stängt av och att hon behövde vila. Han misstänkte att hon led av depression och förklarade att det var viktigt att hon var omgiven av familj och vänner som kunde stötta henne. När hon vaknade upp från den långa vilan hade hennes föräldrar tillfälligt flyttat in för att hjälpa till med döttrarna, sorgen och depressionen.
-Åh, Margareth. Jag var rädd att jag hade förlorat dig också! Snälla, skräm mig aldrig igen, sade Eli.
Även om Margareth hade gott om stöd omkring sig var det svårt att sova om nätterna. Ibland tog det flera timmar innan hon somnade och ibland vaknade hon mitt i natten och kunde inte somna om. När hon väl sov drömde hon mardrömmar om Ada. En morgon blev hon väckt av Eli, som skakade henne.
-Margareth?? Vakna!
-Eli, vad gör du? Har det hänt Ada något? frågade Margareth förvirrat.
-Det gäller inte Ada, det gäller dig. Hela sängen är full med blod och det kommer inte från mig!
Margareth hade fått missfall.
Lily: Kapitel 2
1852
Margareth stod vid det stora fönstret med utsikt över den lummiga trädgården. Hon förstod inte varför han var sen, det hade visserligen inte gått mer än tio minuter, men han hade aldrig kommit för sent förut. Nåja, någon gång måste väl vara den första. Men hur mycket hon än försökte bortförklara hans sena ankomst kunde hon inte bli av med den oroliga känslan i magen.
Det knackade på dörren.
-Kom in! ropade Margareth glatt och vände sig om. Äntligen kom han!
En besvikelse kom över henne när hon insåg att det var hennes svärmor som stod i dörröppningen.
-Ruth?
-Ledsen att göra dig besviken, jag vet att du väntade dig någon annan.
-Jag förstår inte vad du menar, ljög Margareth.
-Margareth. Jag vet.
-Vet vad? försökte Margareth.
-Jag vet om dig och Charles.
Margareth blev alldeles blek. De hade varit så försiktiga. Hur kunde hon veta?
-Men hur? Och hur kunde du veta att vi skulle ses här? Var är han? Mår han bra? Varför är han inte här? Vad har du gjort med honom?!
Rädslan i hennes röst var påtaglig.
-Margareth. Lyssna på mig. Du vet att jag aldrig skulle skada någon, inte dig och inte heller någon som du håller kär. Du är som en dotter för mig. Jag lägger ingen skuld på dig, jag vet hur det är att vara gift med en Gray.
-Jag trodde att han älskade mig.
-Åh, Margareth. Det gör han, du är modern till hans barn.
-Det känns som att det är den enda användningen han haft av mig. Men Charles, han älskar mig och jag honom! Var är han?
-Han mår bra. Jag har sändt iväg honom.
-Va? Hur kunde du? Vart har du sändt honom?
-Tro mig, jag gjorde det för er skull. Jag kommer inte berätta vart han är.
-För vår skull?
-När blödde du senast?
-Ursäkta?
-När blödde du senast?
-Jag.. Margareth tittade bort och tystnade.
-Jag vet att du är gravid. Du lider av illamående och kräkningar, precis som när du var gravid med Ada.
-Vad ska du göra? Tänker du berätta för Eli?
-Nej. Du förstår inte Margareth, jag gjorde det för din skull! Om Eli fick reda på att du var gravid med någon annans barn skulle han slänga ut dig på gatan och om han fick tag i Charles.. Jag vet inte vad han skulle göra men det hade inte slutat lyckligt.
Ruth tittade på Margareth med smärta i blicken.
-Jag är ledsen.
Margareth bröt ihop och tårarna strilade ner från hennes kinder. Ruth gick genast fram till henne och omfamnade henne. Hon smekte henne över håret, precis som hennes mamma brukade göra när hon var yngre.
-Det återstår ett problem, Margareth. Du kan inte ha blivit gravid utan att ha varit med Eli.
Margareth tog sig ur Ruths armar och såg henne i ögonen.
-Men vad gör jag när han inser att jag blivit gravid två månader innan vi delade säng? Dessutom känner jag att han använder Ada för att slippa vara med mig. Hon ligger alltid hos oss i vår säng och det passar sig inte då. Jag tror inte att han finner mig attraktiv längre. Dessutom har han alla sina älskarinnor, vad ska han med mig till?
-De där flickorna han rullar i sänghalmen med betyder inget för honom. Det är väl något han njuter av eftersom det främjar hans ego och förstorar honom som man. Han kommer inte att räkna månaderna. Männen i familjen Gray är så pass självupptagna och självsäkra att de aldrig ens skulle misstänka att deras fru någonsin kunde åtrå någon annan. Just av den anledningen hade han blivit rasande om han fick veta sanningen. Det får aldrig, någonsin komma ut. Förstår du?
Margareth nickade.
-Ikväll berättar du för honom att Ada vill sova hos farmor och att det är passande eftersom det är dags att utöka familjen, det har nästan gått fem år sedan Ada föddes och risken är stor att folk börjar spekulera och sprida rykten. Du är en attraktiv kvinna, Margareth och jag vet att Eli vill ha fler barn. Dessutom lägger han stor vikt vid hur andra uppfattar honom. Jag är ledsen att äktenskapet inte alls är vad du trodde. Din plikt som kvinna är att föda din mans barn och därigenom föra familjenamnet vidare. Du är den som uppfostrar barnen och håller samman familjen. Det är viktigt att hålla den lyckliga fasaden uppe vid alla offentliga tillställningar och bjudningar. Äktenskap handlar om att hitta ett bra parti som banar för framgång och bra ekonomi.
-Det känns som att hela min värld vänts uppochner. Mina föräldrar har alltid levt i ett kärleksfullt äktenskap och min far skulle aldrig ta sig en älskarinna. Jag förstår inte.
-Det äktenskap dina föräldrar har är ytterst ovanligt.
-Ruth.. Sade Charles något?
-Han ville skriva ett brev och förklara allt men jag tyckte att det var för riskfyllt. Jag lovade dock att jag skulle förklara allt för dig och att jag skulle hälsa dig följande. "Margareth, jag älskar dig mer än livet självt och därför lämnar jag dig. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om något hände dig. Det här är det svåraste jag någonsin gjort men din säkerhet går före min lycka."
Margareth bröt ihop än en gång.
Lily: Kapitel ett
London 1845
-Margareth! Kommer du?
-Jag är på väg mamma!
Margareth tog ett djupt andetag. Första och enda gången hon träffat Eli var hon endast tolv år gammal. Hon kunde minnas en pojke med mörkt hår och blå ögon, men hon visste inte hur han såg ut, hur hans röst lät eller om han fick smilgropar när han log. Hon tyckte sig minnas att han hade utseendet på sin sida men efter fem år hade han säkerligen förändrats. Det hade sannerligen hon gjort, sist de sågs var hon bara en liten flicka. Det skulle bli spännande att få se honom, men också väldigt nervöst. Skulle de komma bra överens?
Hon slängde en sista blick på spegeln och rättade till en ostyrig hårlock som letat sig loss. Hennes vanligtvis lockiga, ostyriga, blonda hår var uppsvept i en tjusig uppsättning av husets kammarjungfru, Elyssa. Margareth hade nyfikna, gröna ögon och de som kände henne brukade säga att de lyste av iver och att de avslöjade en skärpt liten dam.
Det knackade på dörren.
- Kom in!
En av familjens tjänsteflickor Cora kikade fram bakom dörren. Fast Cora var mer än en tjänsteflicka, hon var en del av familjen och en kär vän till Margareth. Familjen hade anställt henne då hennes mor plötsligt insjuknat och dött. Margareths familj var en väldigt kärvänlig familj, inte som de andra familjerna hon kände, här behandlades de anställda med respekt och kärlek.
- Är du nervös? frågade Cora. Du ser fantastisk ut i din nya klännig.
Margareths mor hade tagit med henne till en exklusiv skräddare för att sy upp en klänning speciellt till detta tillfälle. Första intrycket är viktigt, brukade hon säga.
-Klänningen är jag inte nervös över.. Missförstå mig rätt, jag älskar den. Men tänk om han inte älskar mig?
- Han kommer att tappa hakan bara han ser dig och när han lär känna dig och din fantastiska personlighet, din intelligens och din sociala förmåga. Ja, hur kan han inte falla pladask?
- Tack, Cora, du vet alltid vad du ska säga för att muntra upp mig. Men höj mig inte till skyarna, jag är inte drottning Viktoria!
- Margareth! ropade hennes mor än en gång från våningen under.
- Nä, här kan vi inte sitta hela dagen, det dags för dig att gå ner och möta ditt öde! sade Cora och drog upp Margareth på fötter. Oroa dig inte, var dig själv och slappna av. Han faller som en fura.
Margareth sträckte på sig och började långsamt gå nedför den rundade trappan. Där väntade de alla på henne. Till vänster stod hennes älskade mamma, Milicent, med det varma leendet och vid hennes sida stod hennes stiliga pappa, James, med de gröna ögonen hon ärvt. Till höger stod Isaac och Ruth Gray, föräldrarna till hennes blivande make. När hon fick syn på Eli som stod längst åt höger tappande hon andan, han var verkligen stilig. Hon kände hur kinderna blossade upp.
- Margareth, du är ännu vackrare än när jag såg dig för fem år sedan! Du har verkligen blommat ut, utropade Ruth och kysste Margareth på kinderna. Hennes milda parfym kittlade Margareths näsa och hon kände direkt att sin blivande svärmor var en varm kvinna med klass. Hon hade djupblå ögon, precis som hennes son.
-Det är ett nöje att återse dig, Margareth, sade Isaac och kysste Margareths hand. Han var aningen mer nedtonad i sitt sätt men han hade en tilldragande charm som gjorde ett djupt intryck på Margareth. Hon kunde se varifrån Eli fått sina vackra drag. Margareth, låt mig presentera din blivande make, Eli.
- Vilken vacker fru ni valt åt mig, sade Eli samtidigt som han tog hennes hand och kysste den. Även Eli hade en charm som gjorde ett djupt intryck och Margareth kände hur hon blev varm i hela kroppen. Bara efter någon sekund hade han trollbundit henne. Om han bara visste vilken effekt han hade på henne. Han hade sagt att hon var vacker, men var det endast en artighetsfras? Hennes tankar blev avbrutna av att butlern Horace steg in i rummet.
- Mitt herrskap, jag hoppas att jag inte stör. Får jag vara vänlig och leda er till salongen för ett glas champagne innan maten?
- Tack, kära Horace, gärna, sade James. Detta är en dag att fira!
Sällskapet följde Horace in i matsalen.
Margareth ville inte att kvällen skulle ta slut. Allt kändes som en dröm och hon ville inte vakna. Eli hade intresserat frågat vad Margareth tyckte och tänkte om saker och ting och för en gångs skulle behövde hon inte hålla tillbaka. Det var inte alla som uppskattade en så pass bildad kvinna. Det visade sig att de båda hade ett stort intresse för politik och hon kunde se att han var imponerad av hennes kunskap och inte kände sig hotad. Han hade lyssnat på hennes ord och hans intensiva ögon var fästa på henne under kvällen. När kvällen var över lade hon sig lycklig i sin säng och när hon blundade var det Eli's ansikte hon såg. Hon somnade snabbt och drömde om dagen de skulle gifta sig.
Tre månader senare var de gifta och Margareth hade flyttat in hos familjen Gray. Efter ett halvår som gifta blev Margareth gravid med en flicka som skulle komma att heta Ada.
Lily
Detta är tänkt att bli en bok skriven av mig, Marlene Peterson. Vi får se hur långt vi kommer och vad det blir av det hela! Inspirationen kommer från min kära vän som är medial. Hon berättade om ett liv hon och jag levde, på Londons gator under 1800-talet. Boken är baserad på detta men jag låter fantasin flöda för att få ihop hela historien.
Evie ser från den lilla kvinnan i sängen till mannen som står brevid henne. I vanliga fall gör benstrukturen i hennes ansikte att hon ser hård ut men i denna stund har hennes ansikte ett drag av oro och något som liknar moderskärlek.
- Hur lyder prognosen? Det är illa, är det inte?
Doktorn skakar på huvudet.
- Hon har förlorat mycket blod. Det krävs ett mirakel för att detta skulle kunna sluta bra. Jag är ledsen.
- Det är nog lika bra, det liv hon levt.. Hon är inte lycklig.
Kvinnan i sängen ser blek ut och hennes kropp är våt av svett.
Barnet skriker i Evies famn.
- Ge mig David, låt mig få hålla honom i mina armar en gång till.
Evie går fram till sängen och lägger barnet i famnen på kvinnan.
Pojken tystnar och lägger sig snabbt tillrätta med en liten suck.
- Du är det finaste jag någonsin åstadkommit. säger kvinnan och sluter ögonen.
