Hardcandy Baby

Hade just en ganska fantastisk upplevelse. Var med hundarna i parken och träffade två mammor och deras barn. Jag såg direkt att en av barnen, Andrew, inte var som de andra barnen men behandlade inte honom annorlunda för det. Han blev överlycklig när han såg mina hundar och började hoppa och skrika. Jag log. De sprang runt och lekte med hundarna och hade kul. Andrew ville busa med sin mamma och hon lyfte upp honom i sin famn och berättade för mig att han var autistisk och att han älskade hundar eftersom de kunde förstå honom. Efter ett tag satt hon ner honom. Han gick då fram till mig och kramade mig och jag kramade honom tillbaka. Han sträckte upp armarna mot mig och jag lyfte upp honom i min famn.
- Åh, du. Han är skitig! sade hans mamma.
- Det gör inget. Mina hundar skitar ändå ner mig.
- Han tycker om dig, väldigt mycket. Han älskar ditt hår.

Han kramade mig så kärleksfullt och smekte mitt hår. Skrek lite i mitt öra.

- Jag har jobbat inom äldrevården för att man får så mycket kärlek. Detta är kärlek.
- Han känner det. Han är som en hund, om han inte gillar någon så springer han åt andra hållet.

Innan idag sade jag till Rasmus att jag inte gillade mitt hår. Det var som om 6-åriga Andrew visste detta och som om han sade: Du är vacker.

Ett mycket speciellt möte för mig.. Det kändes i hjärtat. Varmt!

Ha en härlig vecka allesammans, min startade bra! :)

Puss&Kram