Hardcandy Baby

Marie tyckte att situationen var ohållbar. Hennes syster berättade för henne att katten hade fött sina ungar på gården och att ägaren hade sagt; "Dem ska vi ta hand om ikväll!". Detta innebar att han skulle dränka eller slå ihjäl kattungarna. Vad skulle de ta sig till? Systern hade även frågat om hon kunde få kattungarna men det ville ägaren inte gå med på. Dessutom fanns det två honor till på gården, som var dräktiga. Vilken röra!

Det tog ett par dagar innan något nytt hände. Marie var tvungen att jobba på en annan ort, men innan hon ens hade hunnit komma hem kontaktade hon sin syster och Sara, för att fråga om de var redo för att genomföra en räd den natten. Hon hade bestämt sig för att ta en av de andra katterna, en som fortfarande var dräktig. Katten som de från början ville ta med sig hem igen hade ju fött sina ungar och det fanns ingenting de kunde göra. De skulle dö utan sin mamma. Det ledsamma var att de antagligen skulle dö för ägarens hand ändå, men detta kunde de inte göra något åt. Det var tokigt alltihopa men de kunde bara inte ta mamman från ungarna. Men det fanns andra liv att rädda. Sara kunde inte följa med Marie, då hon skulle upp och jobba, men systern sade att hon kunde - även om hon egentligen var för trött.

Lite senare hörde systern av sig och förklarade för Marie att hon var tvungen att lägga sig, hon hade jobbat och behövde sin sömn. Marie bestämde sig för att åka dit själv på natten, trots systerns invändningar. Hon kände på sig att det var dags denna natt, det fick bära eller brista! Planen var lite annorlunda från den kväll då hon och Sara hade åkt dit tillsammans. Nu skulle Marie köra och parkera bilen nära huset, med släckta strålkastare. Långt innan hon kom till grusvägen som ledde fram till gården, släckte hon lyset på bilen och minskade på hastigheten. Hon upplevde att bilen lät något så förskräckligt när den rullade fram i nattens tystnad. När hon kom till huset körde hon förbi och parkerade snart på motsatt sida av vägen, intill ett buskage. För att inte dra till sig någon uppmärksamhet hade hon inaktiverat lampan som vanligtvis tänds då man öppnar bildörren. Men något hade blivit fel.. När Marie öppnade dörren lyste lampan och som om inte detta var nog började det att pipa i bilen eftersom den inte kände att ljuset var rätt inställt. Maries hjärta hoppade några slag extra samtidigt som hon stängde av lampan och ställde in ljuset på rätt läge. Med förhoppning om att de sov hårt inne i huset gick hon mot trädgården. Vad mycket otryggare det kändes att vara där själv! Vem skulle hålla utkik för henne nu? Men det fanns ingen tid för att tänka på vad som kunde gå fel nu - hon skulle fokusera på att rädda katten.

I sitt huvud tänkte hon på vad hon lärt sig från filmer, böcker eller andra källor. En tanke kom upp; man ska gå tätt intill husvägg/buskar för att synas så lite som möjligt. Så Marie gick längs med buskarna tills hon var tvungen att halvt korsa gräsmattan. Katten som hon tänkte ta låg alltid på samma ställe och Marie hade bestämt sig för att kolla om hon låg där - om hon inte gjorde det skulle hon åka igen. Denna gång handlade det om att göra det snabbt så att människorna på gården inte vaknade förrän Marie redan kört därifrån.

Hon tog sig än en gång till den plats där det var störst risk att bli upptäckt. Nervöst svalde hon klumpen i halsen och försiktigt smög hon fram på grusplanen. När hon kom fram till katten (som lyckligtvis låg på sin plats) var hon bara två-tre metrar från en fönsterna på huset. Hon klappade katten och tog den sedan i sin famn och katten blev livrädd. Marie tappade henne nästan men tänkte att den här gången skulle hon inte misslyckas, den här gången skulle hon klara det! Gång på gång tappade hon nästan katten och hela tiden talade hon med en lugn, mild röst; - Snälla vännen, jag ska hjälpa dig. Gumman lilla, jag är inte farlig. Lita på mig! Snälla, försök inte att springa från mig. Du ska få det bra nu.."

På något sätt fick hon upp bildörren medan den sprattlande katten försökte göra allt för att slippa följa med in i bilen. Snabbt stängde hon bildörren och satt sig på förarsätet. Benen kändes mjuka som spagetti och händerna skakade av nervositet. Tänk om de hörde henne väsnas nu! Hon försökte att starta bilen men händerna skakade så häftigt att hon inte klarade av att vrida nyckeln fullt ut, bilen startade inte förrän på tredje försöket. Med foten på gasen körde hon där ifrån, tog upp mobilen och ringde sin mamma; - Jag har henne.

Sara och Marie inväntade mörkret. När de tidigare på dagen varit på gården, hade de saknat mörkret då det fanns grannar runtomkring som kunde se dem när de smög kring. Men nu var det mörkt. De hade med sig en diskret ficklampa som var så pass svag att de var de enda som såg när den lyste, annars kunde de dra till sig ovillig uppmärksamhet.

Marie hämtade upp Sara i sin bil och med sig tog de en stor kasse med en handduk i där man kunde lägga kattungar och en filt att slänga över kattmamman - de visste att kattstackarn inte direkt skulle hjälpa till, hon var skygg och rädd skulle hon med all säkerhet bli. De parkerade bilen på säkert avstånd och gick sedan resterande sträcka till fots. När de närmade sig gården gick de via grannens baksida då en stark lampa lös upp området framifrån, de måste undvika att bli sedda. De smög sig runt knuten och cirkulerade runt på området kring gården där katterna bodde. Det fanns en chans att katten redan hade fött sina ungar och därför kollade de i alla lådor och skrymslen som fanns i närheten. De hittade inga ungar eller spår av en födsel. När de korsat trädgården och kommit till det ställe där det var störst chans att bli upptäckta på, såg de en katt som låg i mitten. Varför skulle katten ligga just där det var som lättast att bli upptäckt på? Det värsta var ändå gruset. Det var en grusplan och det lät väldigt i den tysta natten. För att inte väcka de sovande på gården fick de försiktigt smyga på gruset för att minimera risken för upptäckt. Marie var påväg mot katten på grusplanen då en annan katt plötsligt kom ur  tomma intet. Katten gick fram till henne men hon kunde inte urskilja vilken katt det var pga mörkret. När katten ville på klappad tog hon upp katten i hopp om att kunna ta den med sig men katten blev hysterisk, den klöstes och fräsade. Samtidigt blev den andra katten livrädd och sprang all sin väg. De som hade varit så nära!!

Då de hade smygit runt i en halvtimme beslöt de sig för att ge upp för kvällen, ju längre de försökte, ju större blev risken att de skulle bli upptäckta. De kände sig väldigt besvikna, katten hade ju legat två meter ifrån dem.

Marlene säger

det är såhär att vi har haft ett väldigt fint "runt-åtta-på-morgonen-snack" att jag vill bevara det. Ajdå, dålig mus. Min är bättre (ha-ha).

Hejhej!

Idag sitter jag på ICM och jobbar, äntligen.. Det blir ju inte så ofta då Gunilla har en heltidstjänst och jag bara kan jobba när hon är sjuk eller vill ta ledigt. Som tur är ville hon ta ledigt idag! Skitbra med tanke på att det är röd dag, så det blir väl dubbelt upp.. Jag behöver pengarna!!

Jag har startat en grupp på facebook tillsammans med Jenny och Sandra; "Vi som älskar och bryr oss om djur". Vi är inne på tredje dagen och har i skrivande stund 68 medlemmar. Fantastiskt! Förhoppningen är att denna grupp ska hjälpas åt med att skriva under på protestlistor, fixa en lag mot tidelag (sex med djur), finna nya hem till hemlösa djur eller anmäla ägare som inte tar hand om sina djur. Detta är något jag brinner för och jag tycker att det är så himla roligt!

Istället för att lägga upp bilder på djur som far illa uppmanar vi alla att lägga upp fina bilder på (sina) djur då det är från detta vi får vår energi till att hjälpa de som inte är lika lyckligt lottade. Det har kommit upp ett par bilder och jag hoppas på fler :) Något som jag påpekade i välkomstbrevet jag skickade ut till alla medlemmar idag och jag kommer härefter skicka ett nyhetsbrev med uppdateringar varje vecka. Redan har jag på gruppens sida lagt upp en länk till en näthandel där man finner b.la CDON, Nelly.se, Lensway och Fujicolor som skänker några procent av det man köper till exempelvis djurens rätt. Själv har jag redan gjort detta då jag köpte Rasmus disputationspresent :) Den kostade 1000kr så jag tror att djurens rätt åtminstonde fick 30 kr. Tänk om alla gjorde detta, då blir det pengar! Är du nyfiken? Gå in på www.godaköp.se där du först väljer vilken organisation du vill sponsra och därefter vilken affär.  

Rasmus har varit så flitig och jag är så stolt över honom! Efter tio (!!) år är han den 11:e juni äntligen färdigutbildad forskare och tar sin doktorand. Han har skrivit en tjock avhandling och det är därför han har jobbat så omännskligt mycket i typ två månader. Jag kom hem till Lund efter att jag hade jobbat i söndags - har ju varit i Nyhamnsläge ett par veckor för att slippa sitta själv i lägenheten och tanken var då att han skulle komma hem tidigt. Trodde han.. Jag gick och lade mig sent, vid två på natten och då hade han forfarande inte kommit hem. Jag gick upp tidigt eftersom jag skulle till frissan och upptäckte att jag fortfarande låg ensam i sängen. Han hade jobbat dagen och natten! Helt sjukt.

På tal om frissan så har jag klippt mig koooort.. Är nöjd med det, var så trött på det andra. Så det är kort och mööööörkt brunt med lite röda inslag. Har fått jättefin respons på bilderna jag lagt upp på facebook, väldigt kul :) Brukar ju inte bli en stor grej av att man klippt sig men det fick jag och det ger en lite självförtroende! Trodde inte att mamma skulle gilla det men hon ringde och sade att det var helt fantastiskt :) Älskade mamma <3

                                                                                  

Rasmus fick sin kompis Kottes gamla soffa när han flyttade in i sin lägenhet för fyra år sedan. Redan då var det fläckar på den och när Rasmus och jag blev ihop köpte vi ett överkast som vi lade på soffan. Detta överkast funkade dock inte 100% eftersom soffan har divan och överkastet var ju inte figursytt. En kväll när det gick lite hett till spillde Rasmus ut vårt tredje eller fjärde glas vin (jag har stått för de andra glasen, skönt att han fick joina statistiken) över hela soffan. Jag har alla andra gånger sprungit efter saltet och räddat soffan men Rasmus sade att jag skulle låta det vara, "vi köper en ny soffa". Han trodde väl inte att jag skulle glömma bort vad han sade? Sucker! ;) Så fort jag kom hem i söndags började att leta soffor på blocket. Rasmus hade sagt "kring 2000" iochmed att vi antagligen ska flytta till Schweiz och ha kvar soffan i längenheten som vi då hyr ut. Så jag letade i den prisklassen och försökte pruta på de soffor som var dyrare. Det fanns riktigt fina soffor - för 5000-6000. Liite över budget! Men det fanns ett par soffor som kunde bli riktigt mysiga i vår lägenhet och jag prutade ner dem till önskat pris - 2000kr. Var dock inte head over heels så jag tänkte ge det någon dag. Då, på måndagseftermiddagen lägger någon in en stor, fin soffa i Lund för 2000kr. Det stod Marlene på den med STORA RÖDA BOKSTÄVER. När jag upptäckte detta pratade jag med Bea i telefon och ville inte vara oartig och lägga på. Så jag satt och hoppade på stolen när jag pratade med henne eftersom jag visste att jag var tvungen att skynda mig för att fina (och billiga) saker försvinner snabbt! När vi lade på slängde jag mig över min telefon och ringde.


                                         "Det stod Marlene på den med STORA RÖDA BOKSTÄVER"


Inget svar. Jag lämnade ett meddelande och satt sedan och stirrade på mobilen. Lika bra att maila också! Efter ett par timmar ringde en kvinna som hette Inger och berättade att någon hade hunnit före (NEJ!!). Men han hade problem med att hitta transport och om han inte lyckades fixa transport kunde vi ta den. Jag frågade Rasmus om vi kunde säga att vi kunde hämta den klockan nio, morgonen därpå. Det var ok, så jag sms:ade och frågade, fick svaret; soffan är er.

Det blev en massa kludd därefter. Vi har ingen krok på vår bil och eftersom vi behövde hyra släp var det ett problem. Rasmus kompis Kotte har det på sin bil och smidigt nog jobbar han i Lund så vi bestämde att vi skulle byta bil med honom 06.30. Men så ringer Kotte vid sextiden och säger att han ska ut på en massa kundbesök och att han då inte kan köra runt med vår skruttiga (Hörru!) bil. Vi ringde Rasmus bror och frågade om vi kunde låna hans jobb bil. Den var i Göteborg.. Det slutade med att vi fick hyra en liten lastbil så soffan kostade sammanlagt 2600. Men vi fick den! Len fick sin soffa :) Vi är jättenöjda, den är stor, fin och bekväm. Nu har vi plats för gäster! :)

Soffan; som är större än den ser ut, 3 meter.

Puss och kram på er <3