Mitt bittra inlägg med ett happy ending
Gud, vad jag är osäker ibland.. Hatar det!
Sitter och försöker att ladda upp en bild till hemsidan "modellbilder". Det är alltså en sida där fotografer, makeupartister, modeller, grafiker, hårstylister mfl. lägger upp bilder som de gjort/deltagit i. Man ska lägga upp en presentationsbild. Det står det något i stil med "lägg nu upp en bra bild eftersom det är denna bild som syns mest". Jättejobbigt! Jag vet inte om jag har något så bra bild.. Jag menar, visst har jag vissa häftiga sminkningar fotograferade, men det är ju inte i tuff miljö. Det är alltid samma vita vägg som vi har i skolan. Känns så jobbigt med just denna presentationsbild eftersom jag inte vet om jag har någon som är bra nog? Tänk om man blir utskrattad? Å så häftiga sminkningar har jag väl inte gjort.. Som sagt, hatar verkligen när jag är såhär!!
Sen är det lite problem på jobbet som också sänker mitt självförtroende. Cheferna stretade emot rejält när jag sade att jag snart ska göra mina slutprov och att jag inte vill jobba just de dagarna. Schemat är alltså ännu inte lagt. Men oavsett så har Elinor erbjudit sig att ta de pass som jag behöver göra mig av med, det gör hon gärna sade hon. Därmed bör det inte vara några problem. Tycker man! Men neej, det var ju inte bra att jag skulle vara borta si och så många dagar. "Elinor jobbar faktiskt väldigt mycket".
Har jag pistolhotat henne kanske? Neej. Hon hörde mig och Fredrik (chefen) diskutera och undrade efteråt vad vi pratade om. Efter att jag förklarat situationen sade hon att hon gäääärna kunde ta mina pass. Å så får jag skit för det.
När jag pratat om detta med andra i personalen har de blivit förvånade över vad cheferna sagt. Jag tycker därmed att det känns personligt! Tar givetvis illa vid mig. Kanske inte är personligt, men det är onödigt att inte vara tillmötesgående. Personligen tycker jag att det räcker med att jag kämpar som fasiken för att orka med både skola och jobb. Så får man tassa på tå där också. Överallt ska man tassa på tå för att folk inte ska bli sura eller misstolka en. Är så jävla trött på det!!
Mamma och pappa är och hälsar på. Det är mysigt! Men. Roger, Irene och pappa behandlar mig som ett barn. De lyssnar inte på vad jag säger eftersom jag inte kan ha något vettigt att säga. Väldigt frustrerande när de sitter och diskuterar något. Kan gälla i vilken riktning vi ska åka mot i, vilket tåg vi ska ta, vad en biljett kostar, vart restaurangen ligger, vad struma är.. Alltså, det kan gälla allt. Efter ett tag får de veta svaret; dvs efter vilda diskussioner och efter många om och men. Om de hade lyssnat på mig, så hade vi sluppit allt det där. Med detta menar jag inte att jag alltid har rätt, men om de hade börjat att LYSSNA på mig och förstå att jag också har något att komma med, så blir saker och ting så mycket enklare. Behandla mig som en vuxen människa..
Jag blir så trött.
Räcker tungan åt alla måste-tassa-på-tå-för-mig-människor. Pllööööh!
Okej, nu har det gått några minuter.. Rusade ur rummet för att jag hörde mamma skrika förtvivlat och snyftande. De (mamma, Irene, Roger, pappa) hade tydligen haft någon diskussion om våldtäkt och mamma blev då rädd för att jag ska bli utsatt när jag går hem från jobb sent på kvällen. Pappa sa helt fel saker som tex "Jaha, vad ska du göra åt det då? Flytta hit kanske?" och var inte alls orolig. För han skiter väl i om jag blir våldtagen. Han tyckte väl att mamma var löjlig. Vi såg filmen "Män som hatar kvinnor" igår där en av huvudkaraktärerna blir våldtagen. Antar att det var det som startade diskussionen.
Hursom, springer in till mamma som är helt förtvivlad. Hon vill inte åka hem till Skåne och lämna mig bland allt det farliga, hon vill hämta mig med bil varje gång jag jobbar sent. Förklarar att jag kan råka ut för något oavsett var jag är och att OM något skulle hända - är jag beredd. Jag har alltid mitt safespray i handen när jag går hem från t-banan och huvudet på skaft. Tillslut blev hon lugn igen. Innan vi gick ut ur sovrummet säger hon "iochmed att du inte jobbar förrän på torsdag så räcker det att Magnus flyttar hit då".
Nu får jag även varma känslor för två personer jag var så irriterad på förut. Alltså, jag tycker ju om Roger även om han är värsta besserwissern, allt ska vara på hans sätt och han har aldrig fel. Så ta det inte som att jag hatar honom när jag är på dåligt humör! Det var många problem i början när jag bodde här, men nu har han väl vant sig och det funkar att bo ihop. Iaf så försökte Irene och Roger att trösta mamma. De sade att jag utstrålade självsäkerhet, att jag var tuff och inte den man helst väljer som offer. Man väljer den där tjejen som ser lite nervös ut i högklackat och kjol. Dom var gulliga och jag fick tillbaka lite av självförtroendet som de tog av förut. Jag visste inte att Roger såg mig och tuff och självsäker!
Min älskade mamma. Vill inte att du ska oroa dig, jag klarar det här.
Magnus flyttar ju trots allt hit på torsdag..
